Balkanpakt och Triestekompromiss Efter utdragna förhandlingar undertecknades 9 augusti i Bled en 20-årspakt om ”politiskt samarbete och ömsesidigt bistånd” mellan Grekland, Turkiet och Jugoslavien. Vid tillkomsten av denna Balkanpakt förfogade medlemmarna över inalles omkring 40 divisioner; vid allmän mobilisering torde 95 divisioner kunna uppställas. Under medling av västmakterna fördes i London förhandlingar mellan italienska och jugoslaviska diplomater om det i 9 år omstridda Trieste. Slutligen uppnåddes en kompromiss, och 5 oktober undertecknades i London en överenskommelse, som i stort sett bekräftade den redan de facto rådande uppdelningen av det fria territoriet. Italien fick sålunda A-zonen, medan B-zonen — realiter sedan länge en del av Jugoslavien — tillerkändes detta land och nu även formellt införlivades. I det åt Italien överlämnade området ingick staden och hamnen Trieste, men Italien förpliktade sig att där upprätthålla frihamnsbestämmelserna enligt 1947 års italienska fredsfördrag. Mot förmodan ställde sig Sovjetunionen välvillig till uppgörelsen. Franska Nordafrika i revolt I Franska Nordafrika steg nationalismens våg, delvis som en återverkan av kolonialpolitikens sammanbrott i Indokina. Brännpunkten låg i Tunisien, där partisanförband — de s. k. fellaghas — var i aktion för att hävda krav om nationellt oberoende. Mendès-Frances regering försökte lösa konflikten genom att erbjuda betydande reformer. Efter preliminära förhandlingar med nationalistledaren Bourgouiba bildades i augusti en ny tunisisk regering under den franskvänlige Tahar ben Amar, i vilken fyra moderata medlemmar av det tidigare förbjudna Neo Destour-partiet upptogs. I samverkan med denna regering genomfördes en amnestiaktion, som ledde till att ett par tusen fellaghas nedlade vapnen. Det jäste också i Algeriet, där fransmännen under senhösten måste vidta rensningsoperationer mot arabiska gerillastyrkor i de otillgängliga Aurèsbergen söder om Constantine. Samtidigt utfördes en razzia mot nationalistpartiet MTLD, vilket förklarades upplöst. Krisen tillspetsades även i Marocko under viss inblandning från Spaniens sida till förmån för den av fransmännen avsatte och deporterade sultanen Sidi Mohammed ben Youssef. Här leddes den arabiska agitationen av Istiqlalpartiet, medan fransmännen fick stöd av berberpaschan el Glaoui. Nationalismen i Mahgreb, d. v. s. hela det franska nordafrikanska väldet, underblåstes av Egyptens militärregim. Egyptens president störtad Egypten upplevde ett stormigt politiskt år. Maktkampen inom den härskande militärjuntan blev akut 25 februari, då överstelöjtnant Gamal Abdel Nasser — redan förut ansedd som den starke mannen i revolutionsrådet — störtade president Naguib. Men Nasser hade underskattat Naguibs popularitet. Två dagar efteråt återtog presidenten statschefsämbetet och kunde något senare avlägsna Nasser också från premierministerposten och ordförandeskapet i revolutionsrådet. I stället för att lugnt utnyttja det förtroendevotum han fått begick emellertid Naguib själv ett svårt missgrepp. Från presidentpalatset kungjordes, att de förbjudna politiska partierna åter skulle få framträda och att revolutionsrådet skulle överlåta makten åt en folkvald nationalförsamling. Med stöd av juntans majoritet omintet 340