Men USA vägrade alltjämt att erkänna folkrepubliken och medge dess inträde i FN. Kort efter stilleståndet i Indokina skärpte det röda Kina tonen mot Chiang Kai-shek. Befriande av Formosa och ”likvidering” av nationalistregimen där blev under hösten ett ledmotiv i Pekings propaganda med udd också mot skydds-makten USA. Samtidigt pågick ett miniatyrkrig i form av flyg- och artilleridueller, koncentrerat till Kinas kust och nationalistbesatta småöar därutanför, främst Quemoy och Tachen. Vidare inträffade i kinesiska farvatten allvarliga flygintermezzon, som kränkte amerikanska och brittiska intressen. Spänningen steg mellan Kina och USA. Gentemot Storbritannien var däremot Pekings hållning mjuk, och brittiska regeringen undvek liksom tidigare konflikter. Den bittra stämningen på amerikansk sida skärptes ytterligare av att 11 USA-flygare och 2 civila, som tillfångatagits under Koreakriget, dömdes till långa fängelsestraff i Kina, anklagade för spioneri. Republikanska kretsar, som länge med stöd av höga militära chefer begärt en hårdare politik, reste åter krav om flott- och flygblockad mot Kina. Men president Eisenhower genomdrev åtminstone tills vidare en återhållsam ståndpunkt; han ämnade göra sitt yttersta för att lösa konflikterna i Fjärran östern med fredliga medel. En månad före årsskiftet slöt USA en försvarspakt med Chiang; avtalet gällde inte Quemoy och övriga småöar vid Kinas fastland men garanterade skydd åt Formosa och Pescadorerna. Nationalistledaren måste i gengäld lova att inte företa någon militär aktion mot fastlandet utan medgivande från amerikansk sida. I december fick FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld av generalförsamlingen i uppdrag att med de medel som han ansåg lämpliga försöka få de nyssnämnda amerikanska flygarna frigivna. Hammarskjöld föreslog Kinas premier- och utrikesminister Chou En-lai överläggningar i Peking om frågan. Denne gav jakande svar, och 30 december avreste Hammarskjöld från New York för att via London, Paris och Delhi bege sig till Kina. Brittiske utrikesministern sir Anthony Eden skriver som förste man under Londonkonferensens uppgörelse om Västtysklands suveränitet och anslutning till Västeuropas försvar, medan t. h. om honom förbundskansler Adenauer och konseljpresident Mendès-France och t. v. italienske utrikesministern Martino ser på. 343