om riksdagsupplösning och nyval i mars (1954), fyra månader före den normala tidpunkten, blivit offentliggjord. Litet var hade kommit till insikt om att den sittande riksdagen inte var mäktig att åstadkomma en handlingskraftig ministär. Utvägen med en parlamentsupplösning gillades också av riksdagens majoritet, ett i och för sig unikt faktum. Det politiska intresset var sålunda i januari 1954 koncentrerat kring de förestående valen. Valet som inte gav något svar På många håll trodde man att dessa effektivt skulle underlätta lösningen av regeringsproblemet. Så blev emellertid inte fallet. Då rösterna efter riksdagsvalet den 7 och 8 mars räknades, nödgades man konstatera, att vädjandet till val- Sveriges sändebud i Helsingfors presenterade den 30 september sina ambassadörsfullmakter för presidenten Paasikivi. I bakgrunden ambassadrådet Carl-Henric Petersén och ambassadsekreteraren Sten T ersmeden. männen icke givit något klart svar på frågan, huru landets ekonomiska angelägenheter borde ordnas; det hade ju varit de olika åsikterna därom, vilka hösten 1953, liksom under de närmast föregående åren, givit alla kriser sin prägel. Socialdemokraterna, agrarförbundet och det relativt nya finska folkpartiet vann sammanlagt några mandat, men den finska högern (samlingspartiet) och svenska folkpartiet led vissa förluster. Folkdemokraterna (kommunisterna) behöll sina ställningar. Riksdagens sammansättning blev 54 socialdemokrater, 53 agrarer, 43 kommunister, 24 finska högermän, 13 svenska folkpartister och 13 finska folkpartister. Den borgerliga majoriteten hade bevarats men likväl blivit något mindre; den förfogade nu över 103 mandat av 200. Tuomioja gick, Törngren kom Efter valet lämnade hr Tuomioja den 1 april in sin avskedsansökan, såsom avsikten var. Att bilda en ny regering visade sig dock vara en lika svår uppgift som tidigare. Efter de vanliga sonderingarna fick agrarledaren, dr Kekkonen, 367