Medlemmarna av Kekkonens femte regering på sedvanlig uppvaktning för statsöverhuvudet. President Paasikivi hälsar på undervisningsminister Kerttu Saalasti, biträdande finansministern Veikko Vennamo och biträdande kommunikationsministern Hannes Tiainen. Subventioner eller löneökningar? Sällan har en regeringsbildning och ett regeringsprogram utlöst så livliga kommentarer som denna gång. Vad man på borgerligt håll, också inom agrarlägret, fann olustigt var, att regeringsprogrammet delvis formulerats under intryck av det storstrejkhot, som den högsta fackliga ledningen (FFC) utfärdat. Programmets bärande idé var att man, för att undvika prishöjningar och hindra levnads-kostnadsindex att stiga, genom statliga subventioner skulle pressa ned priserna på vissa livsmedel. För att hålla jordbrukarna skadeslösa, skulle en del, i vissa fall ganska rundliga, subventioner utgå ur statsmedel. Samtidigt frigjordes lönerna från den gamla indexbindningen, införd hösten 1947. Ät de båda parterna på arbetsmarknaden överläts att i avtalsform utforma lönerna; statens ansvar för lönepolitiken blev mindre. Dessutom förband sig socialdemokraterna att stödja vissa reformkrav, som legat agrarförbundet varmt om hjärtat, bl. a. det om den s. k. tillskotts jorden. Sistnämnda förslag, innebärande att omkring 6 000 kolonister, tillhörande den s. k. förflyttade befolkningen, skulle få sina lägenheter förstorade, hade tidigare stjälpts av riksdagen. Ett kyligt mottagande Den borgerliga oppositionen, bestående av ”de tre små”, d. v. s. den finska högern samt finska och svenska folkpartiet, opponerade sig synnerligen intensivt icke blott mot det tidigare nämnda storstrejkhotet utan också mot att man utvidgade systemet med subventioner i stället för att inskränka det. I den kritiken 24 369