instämde även socialdemokratiska röster, bl. a. riksdagens talman K.-A. Fagerholm, som öppet sade ifrån, att man frågar sig ”huru man en gång skall kunna göra sig fri från det subventionssystem, som blir en följd av överenskommelsen mellan regeringspartierna, och hur det skall gå, om det blir sämre tider”. Samtidigt förklarade inrikesministern Väinö Leskinen, betraktad som den socialdemokratiska regeringsgruppens ledande man, att om en gång överenskommelse nås om programmet ”och om att agrarerna får statsministerportföljen, så kan vi inte, utan att stjälpa hela programmet, vägra att godkänna argarförbundets förtroendeman. Å den andra sidan bör vi vara uppriktigt glada över att vår motståndare genom att godkänna det uppgjorda avtalet har erkänt att han tidigare hade fel och att vår dåtida uppfattning var riktig”. Agrarerna hävdade emellertid, tydligen med tanke på oppositionella krafter inom de egna leden, att subventionsvägen var den enda man kunde gå, när det gällde att undvika höjning av levnadskostnadsindex över den ödesdigra siffran 105. Om denna hade överskridits så skulle, till följd av indexbindningen, ett olyckligt löneskred ha kommit i gång. Hellre subventioner än löneökningar, resonerade man. Att det fanns tvivlare inom de båda regeringspartierna var dock alldeles klart. Och så började hr Kekkonens femte regering sin seglats. Det hände också annat Medan riksdagspolitikerna sysslat med regeringsprogram och ekonomiska tvistefrågor hade det dock hänt ett och annat i riket. Ålänningarna hade i mitten av juni stökat undan sitt landstingsval, resulterande i valet av 28 borgerliga och 2 folkdemokratiska representanter. Olika hamnar i södra Finland hade mottagit representanter för Sveriges flotta. Men Sverige var inte det enda land som sänt marina enheter till Finland. Detsamma gjorde Sovjetunionen, Norge och USA. Den 1 juli började man tillämpa en konvention, gällande arbetsmarknaden i Finland, Sverige, Norge och Danmark. Därmed var ett steg taget på vägen till en gemensam nordisk arbetsmarknad, ett steg som i betydelse kan jämföras med passfriheten även om det inte i praktiken kom att gälla så stora medborgarskaror som beträffande viseringstvångets upphävande. Handelsavtal och besök I mitten av juli slöt man även ett viktigt handelsavtal mellan Finland och Sovjetunionen; i det sammanhanget offentliggjordes en efteråt synnerligen livligt diskuterad politisk deklaration. Då togs också ett initiativ, som senare skulle leda till att flera av Finlands dittillsvarande ministrar i utlandet upphöjdes till ambassadörer. Upphöjelsen, som krävde en lagändring, syntes inte framkalla någon opinion av gripenhet och stämningsrikedom. Viktigare var att 11 utsedda representanter för Finlands riksdag den 28 juli inledde ett besök i Ryssland, som varade ett par veckor. Besöket fick en motsvarighet i ryska representanters svarsvisit i Finland senare på hösten. Märkligt var, att det i den delegation, som besökte Ryssland, fanns politiker, vilka tidigare utsatts för mycket häftig kritik i Sovjetunionens press och radio. Som det allra märkligaste ryska besöket under året får man dock betrakta det som Sovjets inflytelserike handelsminister, Anastas Mikojan, gjorde i Helsingfors i slutet av november. Besöket karakteriserades av alla bedömare såsom synnerligen lyckat och torde ha utlöst nöjda kommentarer hos den mäktige gästen. 370