Också en sådan projektil faller neråt, men den rör sig också framåt med sådan hastighet att den kan tillryggalägga många mil innan den träffar jorden. Kunde vi skjuta av den med nära åtta kilometers hastighet i sekunden, d. v. s. mer än tio gånger en gevärskulas, så skulle den inte ramla ner, utan den skulle ila jorden runt varv efter varv, och redan inom 114 timme bör vi ha kört undan kanonen, ty sjutton gånger om dygnet skulle projektilen passera den punkt där vi skjutit av skottet. Hur skulle det gå om vi körde undan hela jorden och lämnade projektilen ensam i rymden? Då skulle den rusa rakt ut i världsrummet och aldrig återvända. Ty det var jorden som genom sin dragning, liksom med en osynlig tråd, tvang projektilen att evigt återvända i cirkel. Och hur skulle det gå om vi plötsligt kunde beröva projektilen all dess hastighet? Svaret är enklare: den skulle falla rakt ner på jorden. Det är därför som månen inte faller ner. Den har en hastighet som är precis lagom stor, där den svävar i rymden, för att hindra den att falla eller stiga. Om hastigheten småningom ökades skulle månen avlägsna sig i en långsamt vidgad spiral och till slut herrelös stryka kring på rymdens vretar, till dess den kanske togs om hand av en månälskande planet. Om hastigheten efter hand minskades, även obetydligt, skulle månen sjunka i en långsamt krympande spiral, till dess den kom något hundratal kilometer från jordytan, där luftens motstånd skulle vara tillräckligt starkt för att bringa den först att glöda, sedan att förvandlas till en lysande boll med ett släp av smält materia, som långsamt sjönk till jorden som ett regn av svalnat stoft. Vi har tecknat satellitens bana som fri, och frihet är nästan alltid en samverkan av motsatser, en complexio oppositorum. Men den konstgjorda månen måste ha en tillvaro också innan den blev måne. Något måste befria den från jordens band och skänka den en sådan hastighet som ställer den under lydnad bara av den fria rörelsens lagar. Innan den blir satellit, måste den vara projektil eller raket. Jules Verne, den gamle äventyrsförfattaren, låter ett sällskap stiga in i en projektil som helt enkelt skjutes ut genom en 300 meter lång kanon med elva Idiometers hastighet per sekund. De skulle ha omkommit åtminstone två gånger innan de nått atmosfärens gräns, först av stöten när laddningen detonerade, därpå när projektilen, av det oerhörda motstånd den täta luften nära jordytan bjuder, upphettades och började smälta under färden. En konstgjord måne måste bringas att stiga som en raket eller som ett reaktions-plan. Man har byggt reaplan som kan flyga också om det inte fanns luft, lyfta rakt uppåt, drivna av reaktionsströmmen, alldeles som en gevärskolv drivs mot skyttens axel när kulan rusar framåt. Ett sådant reaplan, nästan utan vingar, var V 2 och är ”Buster”, som amerikanerna fått att stiga till över 400 000 meters höjd. Kan flygande månen bäras upp från jorden av en sådan raket? Hastigheten är svag nära jorden, nätt och jämnt tillräcklig för att få raketen att lyfta, och farten ökas när flera rea-aggregat släpps på allteftersom raketen når tunnare lager, där luften inte förmår upphetta raketen för starkt. När raketen nått sin toppunkt vänds den och ligger vågrätt, och från dess spets skjutes ut en liten projektil med 7 900 meters hastighet i sekunden, precis lagom att motverka jordens dragning och hålla raketen i en mycket svagt elliptisk, nära cirkelformig bana på nästan konstant höjd över jorden, 300 till 400 kilometer. Raketen har nu gått över till andra stadiet och blivit måne eller satellit, ett ord som betyder detsamma som drabant, d. v. s. livvakt. Den kommer att förbli sådan under några dagar, till dess den tunna luften på denna höjd har bromsat 80