KYRKOKRÖNIKA 1955 Av docent ÅKE V. STRÖM Ett framträdande drag i 1955 års kyrkoliv var den påtagliga spänningen mellan stat och kyrka, dokumenterad i en rad riksdagsdebatter och regeringsbeslut. ”Inte på många år”, skrev konstitutionsutskottets ordf., ”ha kyrkliga spörsmål sysselsatt riksdagen i så stor omfattning som under det gångna året. Till stor del är det framstötar mot kyrkan från en grupp riksdagsmän, men samtliga ha avvisats av riksdagen, ofta efter hårda strider.” Bland motioner i mer eller mindre kyrko-fientlig riktning märktes en om överförande av de kyrkliga ärendena från kyrko-till kommunalfullmäktige, om upphävande av kyrkoherdens självskrivenhet som kyrkorådets ordf., om det s. k. statskyrkosystemets avveckling och om kvinnas rätt till prästämbete i Svenska kyrkan. Den sistnämnda frågan föranledde en skarp debatt i andra kammaren, men båda kamrarna biföll utan votering första lagutskottets förslag, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära, att förslag om kvinnliga präster förelädes nästa kyrkomöte och därpå följande riksdag. Önskvärdheten av kvinnor som präster motiverades ofta med en hänvisning till den rådande prästbristen. För att i möjlig grad råda bot på denna begärde ecklesiastikministern hos riksdagen 35 000 kr. till en tvåårig snabbutbildning av ett 40-tal präster. Förslag därom var utarbetat av Diakonistyrelsens direktor, och statsutskottet hade med 16 röster mot 14 tillstyrkt. Framför allt av hänsyn till vikten av att prästerskapets utbildningsnivå skulle uppehållas avstyrktes propositionen av en fyrpartimotion, och vid votering avslogs den med rätt stor majoritet. En annan punkt, där spänningen mellan kyrkominister och kyrka kom i dagen, var frågorna om församlingarnas organisation och antal präster. Föregånget av åtskilliga onda rykten, bl. a. att de små men betydelsefulla cityförsamlingarna S:ta Clara och S:t Jakob skulle läggas som annex under Storkyrkoförsamlingen, kom äntligen den 20 maj regeringens beslut om den kyrkliga indelningen och organisationen i Stockholm. Med frångående av ett utredningsförslag, som byggde en naturlig indelning på bebyggelseenheter och kommunikationsförbindelser och förordade åtta församlingar, fastställde Kungl. Maj:t en ganska mekanisk och oorganisk uppdelning av nuvarande Enskede och Brännkyrka församlingar i sex: Hägersten, Brännkyrka, Vantör (det medeltida namnet på Brännkyrka, möjligen = Ovantör, jfr Yttertör = nuv. Södertörn), vidare Enskede, Skarpnäck och Farsta. Av dessa nya församlingar hade Hägersten redan 65 000 invånare och beräknades vid nästa årsskifte få över 100 000, medan Farsta med sina 39 700 beräknades komma upp i över 80 000. — Denna indelning skulle träda i kraft 1 januari 1957 och då medföra 12 nya prästtjänster. Men samtidigt anmodades kammarkollegium att skyndsamt inkomma med förslag till indragning av 10 prästtjänster i innerstaden och stiftet i övrigt. Besluten väckte undran och förstämning i kyrkliga kretsar. SvD framhöll i en ledare 27/5, att ecklesiastikminister Persson i denna fråga fått kapitulera för finansminister Sköld. ”Kyrkan kan emellertid icke gärna acceptera principen, att övre befolkningsgränsen för en stadsförsamling skall vara 45 000 invånare. Kyrkomötet har enhälligt uttalat, att lämpliga övre och undre gränser är 30 000, respektive 15 000 personer.” Det beklagades också, att cityförsamlingarna blott skulle få behålla vardera en ordinarie präst. Senare under året avstyrkte det annars sparsamma kammarkollegiet den rigorösa indragningen av 10 tjänster! 86