Kring Riddarfjärden stod 1955 ett av de märkligaste slag som förekommit på platsen sedan Olov den heliges seglation mot Saltsjön. Krigsorsaken var ett förslag att tippa det kolossala avskrädet från klarakvarteren i Riddarfjärdens vatten. Det skulle spara dryga utgifter för långa transporter, och fjärdens djup var sådant att en utfyllning från 18 till exempelvis 10 meter av dagens tekniker inte ansågs vara något att tala om. Men det blev tal, både av vattenexperter, jurister och esteter. Ett av de första varningsropen mot att göra Riddarfjärden till en soptipp höjdes i Svenska Dagbladet av Sten Selander. Gatunämnden hade fått medhåll i Österbygdens vattendomstol, men advokatfiskalsämbetet hos kammarkollegium överklagade beslutet. Med sångarpoeten Evert Taube som kombinerad kapten och galjonsfigur hölls ett opinionsmöte på Källaren Freden och indignationens vågor gick höga mellan där församlade kulturspetsar. Resultatet av det hela blev att stadens myndigheter fick ta frågan under omprövning. Därvid hade man att ta hänsyn till en rad omständigheter som inte tidigare beaktats. Det visade sig bl. a. att stenmassorna kunde bli nyttiga för järnvägs- och vägförvaltningarna. Det värsta övervåldet mot Riddarfjärden var tills vidare avstyrt. Stockholm med sina årliga investeringar på omkring 300 miljoner kronor besvärades 1955 av en allvarlig penningkris. Kreditransoneringen gjorde tidvis staden så pank att utgifterna endast gick att klara med kortfristiga lån. Vid kulmen av det stora ut- och ombyggnadsprogrammet måste man kämpa på en kärv lånemark-nad. Men Stockholms upplåning var i själva verket också monumental med en beräknad låneskuld på 2 509 kronor per invånare. (För Göteborg och Malmö var motsvarande siffror 1 003 och 604.) Krisen återverkade på bostadsbyggandet och utsikterna var på sommaren mycket dystra. Trots stadens borgen lyckades företagarna inte få byggnadskredit. Under första halvåret färdigställdes 3 250 nya lägenheter, mot 2 800 samma tid 1954. Men det tilltänkta programmet på ytterligare drygt 4 000 lägenheter var hotat. Under tiden växte bostadskön, och väntetiden för de bostadssökande förlängdes utöver de fyra år som ansågs normalt. Efter hand ljusnade läget för byggandet, men så kom en överraskande häftig vinter och ställde till ny förargelse. Under senare delen av året framfördes en tanke, som på sina håll ansågs paradoxal, att öka antalet tre- och fyrarummare på de mindre lägenheternas bekostnad. Trerumslägenheten ansågs som den lämpligaste familjebostaden. Smålägenheterna ett och två rum hade dittills utgjort 70 procent av produktionen. I den nya planen ingick underlättandet av lägenhetsbyten. Under höstsäsongen bedrevs byggen i Stockholm för över en halv miljard kronor. Något mindre än hälften gällde bostäder, det övriga gick till industri, samfärdsel, handel, kraftanläggningar, skolor och förvaltningsbyggnader. Bostadsproduktionen fördelade sig i huvudsak på Hässelby gård och strand, Fruängen, Rågsved, Högdalen och Bandhagen. Årets största sensation, dock ännu endast på papperet, var stadens försäljning av mark kring Råcksta gård till Vattenfallsstyrelsen för ett belopp av fem miljoner. Till detta ställe i Vällingbys omedelbara närhet skulle det mäktiga kraftverket flytta sin hjärncentral från de nuvarande lokalerna vid Karduansmakargatan och Drottninggatan. Förvisso en stor händelse i Citys och förorternas historia. I stadsfullmäktige inträffade den märkliga händelsen att skatten bestämdes i enighetens tecken. Socialdemokraterna gav denna gång inget underbud, en taktik 110