som eljest hade tillämpats under en rad av år. Skattesatsen blev oförändrad 10,10 kronor. Trots detta var den nya budgetens inkomstmarginal mycket trång, och man fick bita i det sura men av statsmakten rekommenderade äpplet att söka minska investeringarna. Underskottet var betydande för spårvägar och industriverk, och taxorna höjdes. Spårvägarnas grundtaxa rundades av från 45 till 50 öre. Den tillkomna femöringen var endast ett anspråkslöst bidrag till täckningen av en utgiftsökning som i övrigt balanserades på debetsedlarna. Stockholms spårvägar och bussar anses nu en gång för alla inte kunna rulla på egna hjul. Andra kännbara taxehöjningar gällde elektricitet, gas och vatten. Genom ett fullmäktigebeslut efter lång debatt tillfördes Från husrivningarna vid Beridarbansgatan. staden på detta sätt ungefär 22 miljoner mera i inkomst från sina industriverk. Eltaxehöjningen betydde en årsökning från 120 till 140 kronor för en tvårummare med elspis och kylskåp. Gasen blev 15 kronor dyrare för en medelförbrukare, medan en villaägare med gaseldning fick räkna med 150—120 kronors mer-utgift för året. Dessa pålagor var givetvis inte välkomna, men det framhölls i gengäld att taxorna i Stockholm var lägre än på många andra orter. År 1954 var medelpriset för gasen i Stockholm 16,4 öre kubikmetern medan motsvarande siffror i Göteborg var 22,4 och i Malmö 20,8. * Kampen om parkeringsplatserna hårdnade, dels mellan bilisterna inbördes och dels i deras förhållande till myndigheterna. Bestämmelserna överträddes i allt större utsträckning, och under den kritiska snöperioden riktades allvarliga anklagelser mot bilägarna för bristande samhällsanda. Allt fler bilister började dra sig 111