Thomas Mann Författaren Thomas Mann, Nobelpristagare i litteratur 1929, avled den 12 augusti på kantonlasarettet i Zürich efter en hjärtattack på grund av blodpropp. Han hade ett par månader tidigare firat sin 80-årsdag och därvid hyllats av en hel värld. Thomas Mann var född i Lybeck, där fadern var en ansedd köpman och senator, vilkens firma emellertid gick över styr efter hans död. Familjeföretagets storhetstid och fall utgjorde bakgrunden till ”Buddenbrooks”, Thomas Manns första stora roman (1901) och tillika hans genombrott som författare. Efter sitt giftermål 1905 flyttade han till München, där han bodde tills han efter Hitlers makttillträde 1933 drevs i landsflykt, först till Schweiz och några år före andra världskrigets utbrott till USA, där han blev amerikansk medborgare. Efter krigets slut återvände han till Europa men vägrade att bosätta sig i Tyskland utan slog sig åter ned i Schweiz. Thomas Manns stora arbete under 1920-talet blev sanatorieromanen ”Bergtagen” (1924—1926), höjdpunkten i hans produktion under mellankrigstiden fram till Weimarrepublikens undergång. Under exilen i Schweiz fortsatte han arbetet på sin stora romanserie om Josef och hans bröder. Hans långvariga Goethestudier resulterade vidare i romanen ”Lotte i Weimar” (1939). I romanen ”Doktor Faustus” (1947), som blev hans sista verkligt stora arbete och en av topparna i hans produktion, redovisade han sin syn på det tyska problemet som alltid stod i centrum för hans uppmärksamhet. Sin minnesruna i Svenska Dagbladet avslutade Gösta Attorps med följande ord: Thomas Mann är den genomreflekterade författaren, med oändliga fonder av finess, lärdom, psykologiskt och filosofiskt skarpsinne, konstskicklighet och ironi, därtill driven av en demonisk besatthet, som tvingat honom ut på nya framtränganden i ljusa eller mörka kontinenter, så snart det sista stora tåget varit fullbordat. Men har han inte också haft mer naivitet än som vanligen görs gällande, naivitet i god konstnärlig mening? I ”Jakobs upplevelser” hade man den överväldigande känslan att bevittna hur ett gudsbegrepp skapades och hur det andliga var närvarande i tystnaden över ökenbergen. LIerdens tankar trevade mot förlåten, medan han drevs fram av krafter, vilkas verklighet han ständigt kände, på en bana som var på en gång utstakad och hemlighetsfull. Denna vandring i det förgångna hade en tydlighet, som stegrades till självklarhet, man såg, och när man vaknat upp från drömmen kände man den som en lockelse tillbaka. Det var en analyserande roman, där religionsfilosofiska och religionspsykologiska reflexioner ingick i väven. Men samtidigt rörde sig gestalterna — och hur nära var de inte — under en himmel som var legendernas och — ville man säga — den oavslutade skapelsens; och dylikt kan ingen författare åstadkomma utan något av stor, genial naivitet. Paul Claudel Den franske dramatiske författaren och diplomaten Paul Claudel dog onsdagen den 23 februari vid 87 års ålder. Sex dagar före Claudels död tog Comédie Franjaise upp hans skådespel Bebådelsen, av många ansett som hans största dramatiska verk, och samtidigt gavs på Stockholmsoperan hans oratorium Jeanne d’Arc på bålet med Ingrid Bergman i titelrollen. Claudel framträdde som dramatisk författare redan 1891 men vann knappast beaktande förrän 10 år senare, då han utgav fem skådespel under samlingstiteln ”L’arbre”, bland dem ”La jeune fille Violaine” som omarbetades 1912 och då fick titeln Bebådelsen (L’annonce faite å Marie). För svenska baletten i Paris komponerade Claudel ett koreo-grafiskt scenario av ytterst exotisk prägel ”L’homme et son désir”, uppfört 1922 och senare även i Stockholm. I fransk diplomatisk tjänst var Claudel först generalkonsul bl. a. i New York, Konstantinopel och Hamburg, blev 1916 minister i Rio de Janeiro och 1919 i Köpenhamn, i vilken egenskap han var ordförande i den internationella kommissionen för Slesvig, och förflyttades 1921 till Tokio som ambassadör. 270