Leopold Amery Robert Douglas John Mott fessor där. Som tonsättare har han främst blivit känd genom en rad finstämda sånger av nordiskromantisk typ. Kræsten Iversen, dansk målare, professor (* 1886—t 9/8). Han gick först i målarskola i sin födelsestad Kolding och fortsatte från 1904 sin utbildning i Köpenhamn, 1930 blev han professor vid Konstakademiens målarskola och var 1949—1952 akademiens direktör. Han betroddes tidigt med monumentala uppgifter såsom takmålningar i Videnskabernes Selskab och på Christiansborg samt en svit jylländska landskapsbilder i Aarhus rådhus. Utanför Danmark var han dock mera känd genom sina stafflibilder, porträtt, landskap och stilleben och i dem kom kanske hans rena målarbegåvning till ett mera spontant uttryck. Michael Karolyi, f. d. ungersk president, (* 1875—t 19/3). Oppositionsledare i ungerska parlamentet före och under första världskriget och blev efter monarkiens sammanbrott regeringschef och senare president. Under andra världskriget var han en av ledarna för den ungerska frihetsrörelsen och var 1947—1949 sitt lands minister i Paris. Fernand Léger, fransk målare (* 1881—t 17/8). En av kubismens främsta företrädare sedan han 1912 kommit i kontakt med Picasso och entusiasmerats av de nya teorierna. Under början av 20-talet utarbetade han sin stil, inspirerad av maskincivilisationen. Senare ändrade hans konst dock karaktär. Vid andra världskrigets utbrott flydde han till Amerika, där den amerikanska världsstadens vitalitet tycks ha hänfört honom. Han kom sedan tillbaka till Paris. Robert McCormic, amerikansk tidningsägare, överste (* 1880—t 1/4). Han var ägare till Chicago Tribune, och till hans tidningskoncern hörde även New Yorks mest spridda tidning, Daily News. Politiskt tillhörde han republikanska partiets reaktionära högerflygel och bekämpade i Chicago Tribune frenetiskt Franklin Roosevelt och Truman. Även mot Eisenhower förde han i Chicago Tribune en kraftig nedsvärtningskam-panj vid dennes nominering till republikansk presidentkandidat. Han och hans tidning var de förnämsta förkämparna i Amerika för isolationismens idé. Egas Moniz (* 1874—t 13/12). Chef för neurologiska institutet i Lissabon, Nobelpristagare i medicin. Vid sidan av sin läkargärning ägnade han sig även åt politiken och var 1918— 1919 utrikesminister i Portugal. Han erhöll hälften av 1949 års Nobelpris i medicin för sin upptäckt av den prefrontala leukotomiens terapeutiska betydelse vid vissa psykoser. På 1920-talet utarbetade han metoden att genom injektion av ett jodhaltigt kontrastämne i halsartärerna möjliggöra röntgenfotografering av hjärnans artärsystem. John R. Mott, ordförande i KFUM:s världsförbund (* 1865—t 31/1). Redan 1888 kom han i den internationella KFUM-rörelsens tjänst som studentsekreterare och medverkade i denna egenskap vid bildandet i Vadstena av det kristna studentvärldsförbundet. 1926 blev han ordförande i KFUM:s världsförbund, en post som han innehade i mer än 20 år. Han var vidare en av initiativtagarna till Internationella missionsrådet och under en följd av år dess ordförande. När kyrkornas världsråd bildades i Amsterdam hösten 1948 blev den då 80-årige dr Mott dess hedersordförande. 1946 fick han Nobels fredspris. Christian Oftedahl, norsk publicist (* 1907— t 11/7). Redaktör för Stavanger Aftenblad och en av förgrundsfigurerna inom norsk press. Han var bl. a. medlem av stortingets Nobelkommitté åren 1945—1948 och av den norska FN-delega-tionen åren 1952—1954. Han var även medlem av Norsk språknemnd och framträdde som författare med flera arbeten. Redan 1940 arresterades han av tyskarna och dömdes till döden för illegal verksamhet, ett straff som sedan förvandlades till tio års tukthus. Han satt i olika tyska koncentrationsläger ända till april 1945 och fick därvid sin hälsa svårt undergrävd. José Ortega y Gasset, spansk filosof och författare, professor (* 1883—t 18/10). Han var i den allmänna kulturdebatten under 1930-talet en av de mest uppmärksammade genom sitt mest kända arbete ”Massornas uppror” som utkom 1934. Han blev vid unga år professor i Madrid och hörde otvivelaktigt till dem som bidrog att underminera den spanska monarkiens ställning. Han avskydde dock kommunismen nästan ännu mer än fascismen och kunde ej finna sig till rätta i inbördeskrigets Spanien. 1941 fick han en fri- 275