UTRIKESPOLITISK ÖVERSIKT 1955 Av redaktör SVEN BERGER Ett ständigt upprepat slagord — Genèveandan — präglade den internationella debatten 1955. Det spreds i hela världens press och radio som uttryck för ljusa förhoppningar om en varaktig avspänning. Men det förledde folken i väster till farliga illusioner och befanns inrymma falska förespeglingar från östmakternas sida. Inte ens de ansvariga ledarna för de fria nationerna kunde svära sig fria från att i viss grad ha påverkats av känslobetonad optimism inför ett stormaktsmöte på högsommaren i Genève — det första ”på högsta nivå” sedan Postdam-konferensen 1945. Förhandlingarna präglades på ömse håll av en anmärkningsvärt konciliant ton, men sovjetledarna, som under en kort tid nästan hade lyckats skapa intryck av att det kalla krigets ”fronter” höll på att tina upp och försvinna, intog i sak en så omedgörlig hållning att det snart blev uppenbart, att de fundamentala motsättningar kvarstod, främst i fråga om det kluvna Tyskland, vars eventuella återförening dryftades i samband med nya förslag om rustningsbegräns-ning och en europeisk säkerhetspakt. Ett par månader före Genèvekonferensen hade Tyskland officiellt upptagits i Atlantpakten, vid konstituerandet av Västeuropeiska unionen. Sovjet hade genast som motdrag upprättat en ny militär organisation för östblocket med ett enhetskommando under befäl av marskalk Konjev. President Eisenhower på trappan till sin Genèvevilla. Bakom presidentens maka och son, vilken var med i Genève som hans adjutant. 320