särskilt bemyndigande att vid behov omedelbart sätta in väpnade styrkor till Formosas och Pescadorernas försvar samt — om så ansågs nödvändigt — till skydd av ”nära berörda områden”. Nationalisterna utrymde under skydd av amerikanska flyg- och flottstridskrafter helt Tachenöarna. Däremot beslöt de att försöka hålla Quemoy och Matsu. FN:s säkerhetsråd tog åter upp Formosafrågan till debatt. En inbjudan från rådet till Pekingregeringen att sända en representant till New York avvisades emellertid. Storbritanniens ståndpunkt skilde sig ganska mycket från den amerikanska; i London förordades, att Chiang Kai-shek skulle utrymma alla kustöarna. Diplomatiska sonderingar fortsatte mellan stormakterna. USA syntes närma sig den brittiska uppfattningen och avvisade inte direkt ett erbjudande av den kinesiske premier- och utrikesministern Chou En-lai, framfört vid den asiatisk-afrikanska konferensen i Bandung (se särskilt avsnitt i översikten). Chou En-lais anbud avsåg direkta förhandlingar med USA. Förhållandet USA—Kina förbättrades genom att Pekingregeringen frigav 11 amerikanska flygare och 2 civila som hade suttit fängslade i Kina, anklagade för spioneri. Här gjorde FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld en betydande insats genom sin 1954 förberedda mission till Peking i januari. Vid långvariga förhandlingar i Genève mellan amerikanske ambassadören i Prag och hans kinesiske kollega i Warszawa uppnåddes vissa principiella överenskommelser om frigivning av civila amerikanska fångar i Kina samt om riktlinjer för repatriering av kinesiska studerande i USA i den utsträckning dessa själva önskade återvända till hemlandet. USA mottog i slutet av året officiella förslag från Peking om en utrikesministerkonferens men ställde sig t. v. avvaktande. Under tiden syntes kommunisterna fortsätta en militär uppladdning i kustprovinserna mitt emot Formosa. Österrike fritt efter Anschluss och ockupation Efter besvikelserna i samband med Berlinkonferensen 1954 hade österrikarna åter slitits mellan hopp och fruktan. Deras tröst var att de hade västmakternas lojala stöd. I början av 1955 överraskade dock Sovjetunionen med att frångå sin tidigare ståndpunkt att den österrikiska frågan kunde lösas endast i samband med en stormaktsuppgörelse om Tyskland. På rysk inbjudan reste förbundskansler Raab och utrikesminister Figl i april till Moskva. Deras förhandlingar där ledde snabbt till en preliminär överenskommelse. Sovjetunionen förklarade sig redo att avveckla ockupationen och erkänna ett fritt men ständigt neutralt Österrike. Till denna vändning kunde västmakterna ställa sig positiva, eftersom Moskva nu i stort sett hade accepterat 1949 års förslag till statsfördrag. Ur Österrikes egen synpunkt var den ryska omsvängningen oväntat givande i ekonomiskt hänseende. Moskva lovade att återlämna Donaurederiet och varven i Korneuburg samt att uppge oljefälten och raffinaderierna i utbyte mot olje-leveranser. Vidare skulle Österrike beviljas den lättnaden att i varor få erlägga 150 miljoner dollar, utgörande lösen för ”beslagtagen tysk egendom”. Slutligen utfäste sig Sovjet att frige alla kvarvarande österrikiska krigsfångar och internerade civila. I maj möttes de fyra storas utrikesministrar, Dulles, Macmillan, Pinay och Molotov, i Wien, där de tillsammans med sin österrikiske kollega Figl signerade statsfördraget. Österrike fick också rätt att utbygga ett försvar efter måttet av sina krafter (dock icke med atomvapen och vissa andra slag av tung krigsmateriel). Enligt fördraget får Österrike icke anslutas till Tyskland i någon form. 322