Lönejusteringar på ny bas Då denna högeligen centrala fråga granskades från alla synpunkter kom meddelandet, att arbetsgivarna och fackförbunden höll på att sluta en överenskommelse om ett nytt system för justering av lönerna. Man hade enats om att mjuka upp den gamla indexklausulen. En halvautomatisk klausul skulle ersätta den dittills till-tillämpade helautomatiska sammankopplingen av löner och levnadskostnadsindex. Det skedda karakteriserades såsom en synnerligen betydelsefull milstolpe i den ekonomiska politiken. Man hade gjort en helomvändning på den väg, som dittills endast lett till en ständigt ökad indexbindning. Man beräknade att inte mindre än tre fjärdedelar av nationalinkomsten var underkastade denna sammankoppling. Principen är i stort sett den, att om levnadskostnaderna, med december 1955 som utgångspunkt, väsentligt förändras, så har avtalsparterna rätt att under tiden 1 juli—30 september kräva förhandlingar om lönejusteringar. Dessa får emellertid belöpa sig till högst samma procenttal som ändringarna i levnadskostnaderna. Nyheten innebar också, att jämförelsen mellan lönerna och levnadskostnaderna görs en gång årligen; tidigare hade man kunnat göra det fyra gånger varje år. Som en positiv sida av avtalet betecknade man att löneutvecklingen hädanefter skulle bli mer beroende av arbetsmarknadsparternas egen politik än vad dittills varit fallet. Tron på indexbindningens välsignelserika verkningar hade småningom förbleknat. Mot bakgrunden av denna frigörelse tedde sig indexbundenheten för jordbrukets inkomstnivå otidsenlig liksom de subventioner, vilka tillgripits i syfte att bekämpa prisuppgången för de inhemska livsmedlen. Spärrarna mot inflationen Det konstaterades under år 1955, liksom under så många föregående år, att subventionsmetoden, trots alla sina brister, dock hindrade inflationsvågens fortsatta rullning över landet. Sedan oktober 1951, vilken månad man betraktar som basmånad, uppvisade levnadskostnadsindex ytterst ringa fluktuationer. Hösten 1955 redovisades samma siffror som fyra år tidigare. Priserna och lönerna steg mindre i Finland än i de flesta andra länder i väster. Regeringspolitikens försvarare pekade på att penninglönerna överallt, med undantag för Belgien, stigit mera än i Finland, men detta innebar inte, att reallönerna i Finland skulle ha sjunkit i förhållande till samma löner på andra håll. Markens värde förbättrades med andra ord i jämförelse med nästan alla andra länders valutor. Spärrarna mot inflationen höll och det fanns ingenting som tydde på att landet skulle utsättas för en katastrofartad valutaförsämring. Folkhushållningen i Finland är nämligen inte blottad på resurser, även om dess råvarutillgångar minskades genom frederna i Moskva. Men det kan även påpekas, att stabiliseringen sammanföll med att krigs-skadeståndsleveranserna upphörde. Antecknas kan likaså, att näringslivet för varje år blivit mera mångsidigt, även om den av krigsskadeståndet framdrivna metallindustrien i någon mån höll på att bli ett problembarn. Ett utpräglat högkonjunktur år Att Finland, trots alla motsättningar, grupperade kring frågan om lönerna och priserna, industrien och jordbruket, inte haft att genomkämpa några djupgående kriser beror i stor utsträckning på att året 1955 varit ett utpräglat högkonjunkturår. 348