alltså diametralt motsatt den som getts av ”Stockholms” styrman. Kapten Calamai uppgav att ”Stockholm” upptäckts på ”Andrea Dorias” radarskärm på 17 sjömils avstånd fyra grader om styrbord. Från bryggan iakttogs i radarn hur ”Stockholms” bäring styrbord ökade. På fem sjömils avstånd var den 15 grader styrbord och för att inte komma för nära det mötande fartyget gav kapten Calamai order att ändra kursen fyra grader åt babord. Sikten var då mindre än en halv nautisk mil. När ”Stockholm” var på drygt en nautisk mils avstånd kunde man från ”Andrea Dorias” brygga se det svenska fartygets ”öppna” topplanternor som visade att det svängde ytterligare åt styrbord. Kapten Calamai beordrade då omedelbart hård babordsgir för att om möjligt söka undvika en kollision. Andra dagens förhör med den italienske kaptenen bjöd på en verklig sensation. Han vidgick att hans fartygs viktigaste skeppspapper, loggböckerna från brygga, maskinrum och radiorum, ej räddats från fartyget innan det gick till botten, trots att så lång tid förflöt från kollisionen och trots att det är en befälhavares första plikt att se till att dessa betydelsefulla dokument bringas i säkerhet innan han lämnar sitt fartyg vid ett totalhaveri. Det enda skeppsdokument som fanns i behåll var kaptenens privata dagbok, ett dokument som dock saknade en mängd väsentliga uppgifter och därför var av föga värde för olyckans klarläggande. Någon tillfredsställande förklaring, varför loggböckerna ej räddats kunde kapten Calamai ej ge. En djup mystik tycktes för övrigt hölja dessa saknade loggböcker. Redan dagarna efter katastrofen uppgav Romtidningen 11 Messagero att alla skeppspapper och loggböcker från ”Andrea Doria” försvunnit med fartyget. Uppgiften dementerades dagen efter av Italia Line som förklarade att loggböckerna räddats och befann sig hos italienske generalkonsuln i New York, där de inom kort skulle granskas av representanter för italienska regeringen. Svenska Amerika Liniens chefsadvokat Charles Haight nämnde vid förhöret också något om en förseglad säck som skulle ha lämnats in på italienska generalkonsulatet. Stor uppståndelse väckte samma dag en ordväxling om kapten Calamais privata loggbok. Advokat Haight lät undfalla sig att boken möjligen tagits isär, blad tagits bort och andra satts in i deras ställe och att boken därefter åter sammanhäftats. Kapten Calamai förnekade givetvis energiskt detta och advokat Underwood protesterade ursinnigt mot insinuationen och ryckte häftigt till sig boken — varvid denna gled isär och bladen fladdrade mot golvet. Kapten Calamai erkände även sin vetskap om att han enligt italiensk lag var skyldig att till italienska generalkonsulatet rapportera att loggböckerna försvunnit men underlåtit att göra detta. Mysteriet med de försvunna loggböckerna betecknades av erfarna amerikanska sjöfartsmän som det kanske allvarligaste som dittills framkommit under förhören. Under det fortsatta korsförhöret med kapten Calamai sökte advokat Haight genom en rad tekniska frågor visa att ”Andrea Doria” inte var något stabilt och väl-konstruerat fartyg och att man häri hade att söka anledningen till att kollisionen blev så katastrofal för henne. Först den 19 oktober var korsförhöret med kapten Calamai avslutat och måndagen den 23 oktober framträdde ”Stockholms” befälhavare kapten Gunnar Nordenson som det andra svenska vittnet. Han tillbakavisade med skärpa det italienska rederiets påstående att ”Stockholm” vid kollisionen skulle ha befunnit sig i de västgående fartygens kurs. Han påpekade att det ej fanns någon gällande lag, överenskommelse eller rekommendation om de vägar fartygen hade att välja. Under 3616 år och 423 atlantresor hade han alltid följt samma väg som nu och förklarade att det var den säkraste, då den var den kortaste genom ett område med stor trafik. Under uppehållet i sin hytt hade han hört maskintelegrafen 76