Utrymningen av Porkala den 26 januari. Gränsbommen lyftes och finländarna tågar in i området. en inflationsperiod. En annan uppenbar orsak till att stabiliseringsproblemet blev så svårlöst — och förblev olöst — var den hållning som intogs av LO — eller i varje fall av dess majoritet. Trots den åskådningsundervisning storstrejkens följder gav om att höjda löner inte alltid medför högre realinkomst och bättre levnadsvillkor, frångick LO inte under 1956 politiken att kräva full kompensation för varje höjd poäng i levnadsomkostnadsindex. Vid årets slut var läget snarlikt det som präglade situationen på arbetsmarknaden ett år tidigare. Lönerörelsen befann sig i en återvändsgränd med strandade avtalsförhandlingar och strejkhot — dock än så länge inte om en förnyad generalstrejk — i bakgrunden. Ett allvarligt drag i den allmänna bilden var den uppenbara risken för en relativt omfattande arbetslöshet under vinterhalvåret. I sin tur var detta givetvis ännu ett utslag av de svårigheter året 1956 överhuvudtaget hade bjudit på. Kommunala val De kommunala valen den 7 och 8 oktober motsågs med ovanligt stort intresse, emedan det fanns olikartade anledningar att förmoda att valresultatet skulle ge upplysande besked om större förskjutningar än vanligt i den allmänna opinionen. Valutgången besannade dessa förmodanden. De borgerliga partierna, främst bland dem agrarerna, kunde anteckna betydande vinster, som beräknades uppgå till 1,5 procent jämfört med valet 1953. Den största förlusten drabbade kommunisterna, vilka förlorade 1,4 procent av sina väljare. Den kommunistiska mandatförlusten uppgick till omkring 250 och var anmärkningsvärt stor i norra Finland, där agrarförbundets framgångar var mycket övertygande. Efter valet framstod agrarerna som Finlands starkaste parti och hade sålunda passerat den främsta konkurrenten, 355