Skatteskärpning I slutet av mars offentliggjorde finansdepartementet en promemoria om en s. k. allmän energiskatt, d. v. s. en skatt på elkraft samt på fasta och flytande bränslen. Totalt skulle statskassan härigenom tillföras 525 milj. kr. per år. Den dåvarande elskatten för industrien skulle samtidigt avvecklas. Frågan blev en besvärlig nöt för koalitionen. Efter underhandlingar enades emellertid de båda regeringspartierna om en kompromiss, en till 375 milj. kr. nedbantad energiskatt. Därutöver skulle staten ta in 50 milj. kr. genom att höja skatten på cigarretter med 1 öre per styck. För konsumenterna betydde energiskatten i stort sett: bensinen gick upp 4 öre per liter, eldningsolja I och II blev 25 kr. dyrare per kubikmeter, och hushållens elkraft fördyrades med 5 procent. Högern och folkpartiet motsatte sig den allmänna energiskatten (däremot inte cigarrettskatten). Folkpartiet begärde i stället en särskild tillfällig el-avgift, som skulle ge staten i runt tal 100 milj. kr. Högern föreslog en avgift på 6 procent för industriell kraft och 3 procent för elkraft till hushållen, tillsammans motsvarande en statlig inkomst på 60 milj. kr. Beträffande flytande bränslen hade de båda oppositionspartierna en gemensam motion, i vilken man anknutit frågan till beredskapslagringen. I beredskapsavgifter för lagringsändamål var man redo att låta staten ta in 72 milj, kr.; garantier skulle skapas för att pengarna inte fick gå till andra ändamål. Regeringens förslag segrade vid votering i riksdagen den 28 maj, i första kammaren med 91 röster mot 29 och i andra kammaren med 113 mot 82. Andra skattefrågor Den successiva reduceringen av fastighetsskatten fortsatte 1957 i och med att repartitionstalet sänktes till 2,5. Sänkningen syftade bland annat till att reducera verkningarna av de höjda taxeringsvärdena. Riksdagen begärde i anslutning till beslutet att regeringen senast vid 1960 års riksdag skulle lägga fram förslag om fastighetsskattens slutliga avveckling. Vårriksdagen fastställde också nya regler för nöjesskatten. Sålunda bestämdes att teater, musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig dans skulle undantas från beskattning, medan skatteplikten skulle kvarstå för revyer, kabareer och varieteer. Hr Sträng ansåg att de senares konstnärliga värde var begränsat, en uppfattning som på många håll väckte gensagor. Beslutet innefattade också att beskattningen av restaurangdans skulle slopas. För stat och kommun medförde den nya nöjesskattegiven ett årligt inkomstbortfall på cirka 12 milj. kr. Högern och folkpartiet framförde i partimotioner krav på lättnader i den direkta beskattningen. Högerpartiet föreslog nya skatteskalor, ägnade att medföra betydande skattesänkning framför allt i inkomstskikten mellan 10 000 och 25 000 kr., där gällande skalor företer en ”puckel”. Folkpartiet föreslog en sänkning av uttagningsprocenten från 100 till 95. Kortare arbetstid Frågan om arbetstidsförkortning hade dryftats ingående i den offentliga debatten, innan den kom upp på kamrarnas föredragningslistor den 3 maj. Riksdagsdebatten blev i huvudsak en upprepning av kända argument. Trots reformens stora betydelse i olika hänseenden väckte den egentligen ingen politisk strid. Inom alla partier fanns förståelse för att de anställda kan önska ta ut en del av sin arbetsersättning i form av ökad fritid. Det faktum att lagen fick dispositiv karaktär bidrog till att minska motsättningarna. Vad som främst diskuterades var frågan om den lämpliga tidpunkten för reformens genomförande. Vid ärendets behandling i andra lagutskottet hade från bondeförbundshåll föreslagits att riksdagen endast skulle fatta ett principbeslut, medan ikraftträdandet borde bli en senare fråga. I riksdagsdebatten yttrade hr Carlsson i Bakeröd (bf), att samhället i nuvarande skede inte kunde anses ha råd med den produktionsminskning, som bleve följden av förändringen. LO-chefen hr 38