Det nya regeringsprogrammet Vid tiden för remissdebatten den 6 november hade koalitionen redan sprängts och socialdemokraterna ensamma bildat regering. Särskilt intresse knöt sig till debatten av två skäl. Dels hade den nya regeringen utlovat en programförklaring till detta tillfälle, dels var man allmänt nyfiken på hur bondeförbundet för första gången efter de sex koalitionsåren skulle komma att uppträda som oppositionsparti. Några sensationer blev det emellertid icke vare sig i ena eller andra avseendet. Regeringsprogrammet var hållet i mycket allmänna ordalag. Det utlovade att man skulle fullfölja en ekonomisk politik, som syftade till full sysselsättning, stabilt penningvärde, jämn framstegstakt, social och ekonomisk trygghet för medborgarna samt en rättvis fördelning av produktionsresultatet. Man skulle också fortsätta den alliansfria utrikespolitiken, främja vetenskaplig forskning, om möjligt öka bostadsproduktionen o. s. v. Hr Ohlin ironiserade över deklarationen och uttalade att den egentligen lovade allting utom vackert väder. Oppositionspartiernas kurs Bondeförbundet uppehöll sig huvudsakligen i det politiska ingenmanslandet mellan å ena sidan socialdemokratiens och å andra sidan högerns och folkpartiets positioner. Hr Hansson i Skegrie (bf), som varit jordbruksminister i koalitionsregeringen, erinrade om att partiet förklarat sig berett till samarbete åt alla håll. Hr Hedlund konstaterade att hr Erlander hade ett bräckligt underlag för sin nya regering, och han hoppades att statsministern skulle anpassa sin politik efter detta förhållande. Folkpartiledaren anklagade regeringen för bristande samförståndsvilja. I pensionsfrågan, sade han, vill regeringen ha samling på så sätt att alla andra skall övergå till regeringens linje. ”En minoritet som vill diktera är inte vägen till samling.” Högerledaren hr Hjalmarson inledde sitt anförande med en personlig deklaration, vari han bl. a. beklagade kyrkomötets negativa inställning till frågan om kvinnliga präster. Samtidigt avvisade han emellertid bestämt den på sina håll framförda tanken att kyrkans självbestämmanderätt borde begränsas eller avskaffas. Hr Hjalmarson kom också in på försvarsfrågan och framhöll, att man inte längre kan fortsätta med försvarsprovisorier. Nu måste vi bestämma oss. Debatten sändes oavkortad i TV. Kyrkan och riksdagen Vad som förekom vid kyrkomötet gav genljud inte endast i remissdebatten utan också vid andra tillfällen under höstriksdagen. Så interpellerade fru Gärde Widemar (fp) beträffande frågan om kyrkomötets vetorätt. Om denna hindrar reformer, varom hela folket i övrigt är så gott som enigt, synes det inte längre finnas något skäl för att behålla den, ansåg hon. Den 13 november återkom kyrkofrågorna, då ecklesiastikminister Edenman besvarade en interpellation av fru Renström-Ingenäs (s) angående den av riksdagen tidigare begärda utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka. Hr Edenman förklarade att utredningen skulle tillsättas snarast möjligt. I fortsättningen utvecklades en livlig interpellationsdebatt, i vilken hr Hallén (s) skarpt kritiserade kyrkomötets beslut om kvinnliga präster. Detta hade väckt djup förstämning inom hela vårt folk, sade han. Talaren bestred att kyrkomötet gav en representativ bild av opinionen. Till kyrkomötesmajori-tetens försvar uppträdde bland andra hr Rubbestad (bf), vilken under stark rörelse förklarade att kyrkan måste ledas av Guds ord och att så skett då man sagt nej till kvinnoprästerna. 46