Den nya rent socialdemokratiska ministären Erlander avlägger statsrådseden, som förestavas av justitieminister Ingvar Lindell längst t. h. Skärpta tonfall Svenska Dagbladet noterade i en kommentar till debatten att tonen i alla läger tycktes ha skärpts: ”Kyrkomötets efterverkningar kunde spåras inte bara i debattens allmänna uppläggning och inriktning utan också i själva atmosfären, där det fanns ett inslag av låt vara behärskad irritation.” I samband med att riksdagen i december antog den nya pastoratsregleringen blev det en delvis ganska hård debatt i andra kammaren. Hr Sköld (s) undrade om det är rimligt att det skall finnas lika många präster nu som förr. Han ansåg sig kunna konstatera ett sjunkande intresse för gudstjänster och församlingsliv och ifrågasatte därför om det kunde behövas en lika omfattande organisation som tidigare. Det bekanta motsatsförhållandet i denna fråga mellan hr Sköld och förre ecklesiastikministern hr Persson i Skabersjö (vilken signerat propositionen) kom här öppet till uttryck. Hr Persson anklagades för att ha givit ”de kyrkliga myndigheternas bristande anpassning sitt stöd”. Hr Svenungson (h), själv prästman, förklarade att den bild hr Sköld gett av kyrkan var oriktig. Fler lekmän i rättsskipningen Ett avgörande av såväl principiell som praktisk betydelse inom rättsväsendet inträffade den 11 december, då riksdagen beslöt att rådhusrätternas sammansättning i mindre brottmål skulle ändras. Beslutet innebar att juristkollegiet med tre lagfarna domare skulle försvinna och ersättas med en lagfaren domare plus liten nämnd (tre lekmän). Redan då förslaget först framfördes i ett delbetänkande av stadsdomstolsutredningen — denna tänkte sig att nämnden endast skulle bestå av två personer — väckte det en livlig debatt i både jurist- och lekmannakretsar. Tillskyndarna menade att man på detta sätt skulle kunna bättre utnyttja den juridiska arbetskraften, ett önskemål med hänsyn främst till den stora eftersläpningen av tredomarbrottmål i vissa rådhusrätter. Gentemot detta anfördes att vinsten reellt blir mindre än man i förstone kan tro; rent ekonomiskt skulle reformen t. o. m. dra ökade kostnader åtminstone under ett övergångsskede. Några av remissinstanserna hade därjämte framhållit att förändringen måste anses medföra en försvagning av domstolen och därav följande försvagning av rättssäkerheten. Sannolikt kom ståndpunktstagandet på ömse sidor att i viss mån påverkas av olikheter i uppfattningen i allmänhet angående värdet av lekmannainflytande i rättsskipningen. 47