PENSIONSFRÅGAN Av redaktör TORE ZETTERBERG Sedan den Eckerbergska pensionsberedningen den 6 februari 1957 avlämnat sitt betänkande, blossade pensionsdebatten upp med förnyad styrka. I ett avseende hade en väsentlig förändring skett i själva frågeställningen. Tidigare hade en kraftigt förstärkt folkpension stått som ett alternativ till ett system med obligatorisk tjänstepensionering. Inom beredningen hade emellertid enighet nåtts om att folkpensionen successivt borde stiga, så att den år 1968 skulle uppgå till 5 400 kr. för äkta makar och 3 600 kr. för ensamstående. I fråga om den tilläggspensionering, som därutöver kunde behövas, delade sig meningarna inom beredningen. En majoritet med ordföranden, dåvarande statssekreteraren Per Eckerberg, i spetsen föreslog en författningsmässigt reglerad påbyggnad, medan högerns och folkpartiets företrädare, riksdagsmännen Ernst Ahl-berg och Nils Aastrup, samt arbetsgivareföreningens representant, direktör Sven O. Hydén, förordade en frivillig lösning under arbetsmarknadsorganisationernas medverkan. Bondeförbundaren riksdagsman Georg Carlsson i Arla ansåg att till-läggspensionen borde ordnas i form av frivillig pensionsförsäkring i ett av staten tillhandahållet försäkringssystem. Från överläggningarna om pensionsomröstningen: statsminister Erlander och inrikesminister Hedlund överlägger med statsrådet Torsten Nilsson som åhörare. 4 49