De tre linjerna Majoritetsförslaget syftade till en ungefärlig total pensionsstandard (bottenpension plus tilläggspension) på 65 procent av medellönen under de 15 bästa åren. I övrigt innebar det bland annat följande: Pensionsåldern fastställs till 67 år. Inkomst av lönearbete blir pensionsgrundande i vad den överstiger 3 000 kr.; ”tak” vid 30 000-kronorsstrecket. Pensionen görs värdebeständig bland annat genom att premieuttaget anknyts till löneutvecklingen. Vid en med 1,5 procent per år stegrad reallönenivå blir pensionsavgiften, vilken skall inbetalas av arbetsgivaren, cirka 12 procent av den pensionsgrundande lönen. För icke löntagare ordnas genom statens försorg en frivillig pensionsförsäkring till begränsat belopp med statligt garanterad värdebeständighet. En pensionsfond inrättas; fondmedlen kommer år 1990 att uppgå till 49—61 miljarder kr. Det av hrr Ahlberg, Aastrup och Hydén framlagda förslaget var naturligen icke lika preciserat, då det byggde på principen om frivillighet och valfrihet. Grundtanken var att pensioneringen för löntagare borde regleras genom avtal. I betänkandet redovisas en principskiss med s. k. pensions-klasser och däremot svarande avgifter. Avgifterna skulle här liksom i majoritetsförslaget erläggas av arbetsgivaren. Frivilligförslaget innebar vidare: Pension kan utgå även vid lägre ålder än 67 år. Värdebeständigheten tryggas bland annat genom att premierna följer levnadskostnaderna. En värde-säkringsfond inrättas. Företagen erhåller återlåningsrätt mot värdefasta skuldbevis. Möjlighet öppnas att ordna individuella pensionsförsäkringar i de fall saken icke lämpligen kan regleras genom kollektivavtal. Hr Carlssons i Arla förslag innebar i korthet: Var och en får möjlighet att teckna en värdebeständig tilläggspension till valfritt belopp, dock högst 3 000 kr., att utgå vid 67 år. Pensionsavgifterna betalas av försäkringstagaren själv. Värdebeständigheten garanteras av staten, som vid behov tillskjuter statsmedel. Premiesubventioner kan ifrågakomma, om premierna visar sig bli så höga, att de små inkomsttagarna endast med svårighet kan begagna sig av den erbjudna försäkringen. Debatten Kring alternativen uppstod från början en klar partigruppering. Socialdemokratiska partiet (och kommunisterna) slöt upp kring obligatoriet, medan högern och folkpartiet stödde frivilligförslaget enligt Ahlberg-Aastrup-Hydén. Bondeförbundet gick ensamt på ”Arla-linjen”. Samtidigt hävdades att respektive alternativ kunde behöva justeras och kompletteras. Så uttalades från höger- och folkpartihåll att enskilda företagare, jordbrukare m. fl. borde få möjlighet att förbättra sitt ålder-domsskydd genom skattefria avsättningar i den egna rörelsen. I den uppblossande debatten framhöll socialdemokraterna särskilt att det är ett rättvisekrav, att grupper, som icke har sin pensionsfråga ordnad, får ett effektivt ålderdomsskydd. Ett sådant kan, menade man, endast åstadkommas genom lagstiftning. Samtidigt underströks att den obligatoriska lösningen skapar en önskvärd enhetlighet. Från högern och folkpartiet genmäldes, att pension — vilket är detsamma som uppskjuten lön — väsentligen måste anses vara en facklig angelägenhet. De tjänstepensioner, som nu finns, har i huvudsak åstadkommits genom förhandlingar. Man påpekade också att det måste anses tillkomma de enskilda medborgarna och kollektiven att utöva inflytande på fördelningen mellan kontant lön och pension. Frivilliglinjen möjliggör bättre anpassning till olika önskemål. Mycket starka farhågor yppades angående den statliga jättefonden enligt obligatoriet, vilken vore ägnad att i hög grad stärka den politiska ledningens ekonomiska inflytande och öppna ”en kungsväg till socialisering”. Bondeförbundets förslag spelade en jämförelsevis underordnad roll i debatten. Folkomröstning Hr Ohlin föreslog att man med hänsyn till frågans utomordentliga vikt borde anordna folkomröstning. Tanken fick efter hand starkt stöd i alla borgerliga kretsar. På socialdemokratiskt håll ställde man sig emellertid bestämt avvisande av flera skäl. Så skrev t. ex. Norrländska Socialdemokraten, att en folkomröstning skulle betyda ”att alla som redan har sin pensionsfråga i hamn skall avgöra de pensionslösas rätt. En sådan ordning är inte mer rimlig än att de som saknar pen 50