Titelbladet till den opartiska broschyr som utgavs till folkomröstningen. sion får möjlighet att rösta bort pensionen för dem som redan har den säkrad". Hr Erlander motiverade sin negativa inställning bl. a. med att det skulle bli alltför krångligt att rösta om tre olika förslag. Plötsligt ändrade socialdemokraterna mening i omröstningsfrågan. Vid riksdagsgruppens och partistyrelsens sammanträde den 26 mars godtog man tanken på referendum, varvid röstningen skulle gälla samtliga alternativ. Omröstningen skulle vidare äga rum enligt den gamla ordningen. Det vilande grundlagsförslaget till reformering av folkom-röstningsinstitutet underkändes. Inom oppositionen blandades tillfredsställelsen i sakfrågan med stark förbittring över socialdemokraternas uppträdande i procedurfrågan. Så ansåg man i allmänhet att det skulle ha varit en rimligare ordning med en omröstning, som gällt ett ja eller ett nej till lagstiftningslinjen. Men framför allt kritiserades den socialdemokratiska attitydförändringen ifråga om det en gång godkända förslaget till grundlagsreform. Så sent som den 1 3 mars hade justitieminister Zetterberg beklagat ett dröjsmål med propositionen och påpekat att reformen ”föregåtts av långvariga överväganden av olika slag”. Nu konstaterade hr Zetterberg att förslaget kunde leda till ”knepiga situationer”. På sina håll antog man att socialdemokraternas verkliga avsikt var att utestänga oppositionen från inflytande på folkomröstningens utformning. Formuleringen av frågorna Striden i procedurfrågan tillspetsades ytterligare då det gällde formuleringen av de tre alternativen. Överläggningar mellan regering och opposition ledde inte till något resultat. Regeringen förbehöll sig rätten att själv utforma samtliga frågor, alltså även oppositionens. Inom högern och folkpartiet fann man detta orimligt, det vore att "diktera annans yrkande” (SvD). Den 2 maj kom propositionen. I denna föreslogs att röstningen skulle ske med tre olika röstsedlar, en för varje alternativ. Dessa numrerades på så sätt, att obligatoriet blev nr 1, Arla-linjen nr 2 samt linjen Ahlberg-Aastrup-Hydén nr 3. Samtliga röstsedlar skulle ha en likalydande ingress, vilken efter omarbetning av andra lagutskottet fick följande lydelse: ”Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående. Avsikten är vidare att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika förslag har lagts fram om utformningen av sådana tilläggspensioner.” Förslag nr 1 fick denna utformning: ”Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas efter tidigare lön och behåller sitt värde. Andra förvärvsarbetande — företagare m. fl. — får möjlighet att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt värde.” 51