Förslag nr 2: ”Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt värde.” Förslag nr 3: ”Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, och i gällande lagstiftning genomföres ändringar, som underlättar att tilläggspensionerna utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen till tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller genom andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.” ”Socker och salt” Inom högern och folkpartiet var man mycket missnöjd med dessa formuleringar. Man ansåg att regeringspartierna, främst socialdemokraterna, ”sockrat” sina egna förslag och ”saltat” oppositionens. Särskilt framhölls att det i ”ettan” talades om ”lagfäst rätt”, medan det faktum att lagpensionen blir obligatorisk icke kom till uttryck. Vidare påpekades att det varken av ”ettans” eller ”tvåans” formulering framgick att statsbidrag i viss utsträckning kunde ifrågakomma för att garantera värdebeständigheten. I fråga nr 3 återigen hade något väsentligt och värdefullt blivit bortglömt, nämligen valfriheten. De båda partierna angav i en gemensam motion hur enligt deras mening de tre alternativen hade bort uttryckas, men änd-ringsyrkande framlades endast beträffande oppositions alternativet, d. v. s. fråga nr 3. Denna borde få följande lydelse: ”En frivillig, valfritt utformad tilläggspensionering, vilken utan statsbidrag behåller sitt värde. Pensioneringen kan ordnas enskilt eller gruppvis, genom avtal eller på annat sätt. Värdebeständigheten möjliggöres genom ändringar i gällande lagstiftning.” Motionen avslogs. Organisation Propagandan inför omröstningen leddes av tre centralkommittéer, en för varje linje. Till ordförande i kommittéerna utsågs för ”ettan” LO-chefen Ame Geijer, för ”tvåan” professor Sten Wahlund samt för ”trean” socialstyrelsens chef, generaldirektör Ernst Bexelius. Varje kommitté fick ett statsanslag på 2 milj. kr. (högern och folkpartiet yrkade här avslag). För att handlägga ärenden i samband med folkomröstningen tillsattes en folkomröstningsnämnd med justitierådet Gunnar Dahlman som ordförande. Nämnden utgav en opartisk upplysningsbroschyr, som distribuerades till alla röstberättigade. Av arbetsmarknadens organisationer engagerade sig LO aktivt för linje 1. SAF liksom hantverkets och småindustriens organisation (SHSO) uttalade sig för linje 3. TCO tog icke ställning, ehuru dess representantskap med 50 röster mot 35 givit förord för ”trean”. Det till TCO anslutna industritjänstemannaförbundet (SIF) rekommenderade däremot sina medlemmar att rösta på frivilligförslaget, och förbundets (tillika TCO:s) ordförande ingenjör Harald Adamsson inträdde som vice ordförande i ”treans” rikskommitté. SACO manade till blankröstning, främst som en protest mot den förutsatta folkpensionshöjningen — ett förhållande som man på sina håll både inom och utom organisationen fann märkligt, då omröstningen icke gällde folkpensionen utan endast tilläggspensionen. Redan från början kom omröstningskampanjen att bedrivas med stor häftighet, och tonen skärptes efter hand som dagen för avgörandet, den 13 oktober, ryckte närmare. Samtidigt förenklades och förgrovades argumenteringen i påfallande grad; understundom förekom direkt vilseledande propaganda. Med fog kunde man tala om ”pensionsdebattens förfall”. Larmet och ovederhäftigheten väckte olust i vida 52