gen eller till utrikesministeriet, så är detta i och för sig ett förhållande, för vilket sovjetregeringen icke kan avlasta sig ansvaret. Genom sitt beklagande har sovjetregeringen också erkänt sitt ansvar. Härtill kommer att, så länge Wallenberg var internerad i ett fängelse i Moskva, sovjetregeringen icke kan ha varit ur stånd att med anledning av de många demarcherna från svensk sida skaffa sig tillförlitliga upplysningar i saken, ifall den hade verkställt de noggranna undersökningar som den försäkrat svenska regeringen upprepade gånger att deh företagit. Det får i detta sammanhang erinras om att ambassadör Sohlman senast dagen före den som upp-givits för Raoul Wallenbergs död i Sovjetunionens utrikesministerium påminde om Wallenberg. Dessförinnan hade tjugo svenska påminnelser gjorts i denna fråga i Moskva efter det vice utrikesminister Dekanosov den 16 januari 1945 skriftligen meddelat den svenska beskickningen i Moskva att Wallenberg påträffats och ställts under sovjetryskt beskydd. Den svenska regeringen har svårt att tro, att all annan dokumentation rörande Wallenbergs vistelse i sovjetiska fängelser än den rapport som omnämnes i sovjetregeringens memorandum skulle vara helt utplånad. Den förväntar därför att om ytterligare material framkommer i Sovjetunionen, som kan klarlägga vad som hänt Wallenberg, detta delgives det svenska utrikesdepartementet. Å sin sida förbehåller sig svenska regeringen att ställa till förfogande det ytterligare material rörande Wallenberg, som av svenska regeringen bedömes vara av betydelse för fortsatta undersökningar i Sovjetunionen.” Det i den svenska noten anförda datum 18 augusti 1947 åsyftar att det var denna dag ryska utrikesdepartementet genom vice utrikesminister Vysjinskij till svenska beskickningen i Moskva överlämnade en not som meddelade att som resultat av noggrann undersökning fastställts att Wallenberg icke fanns i Sovjetunionen och att han var okänd för utrikesministeriet. Noten uttryckte en förmodan att Wallenberg omkommit under striderna i Budapest eller tillfångatagits av pilkors-männen. Samma rent negativa besked lämnades den 5 augusti 1953 av ryske ambassadören i Stockholm Rodionov som svar på en förnyad svensk demarche. Ambassadören meddelade att tidigare lämnade ryska uppgifter i saken hade bekräftats och att alla försök att förbinda frågan om Wallenbergs öde med hans förmenta vistelse i Sovjetunionen vore helt grundlösa. Svenska regeringens i noten uttryckta förhoppningar om kompletterande upplysningar om Raoul Wallenbergs öde efter tillfångatagandet grusades av det ryska svaret, som den 24 april avlämnades av sovjetregeringens utrikesministerium till svenska ambassaden i Moskva. I svaret framhölls att i ministeriets PM av den 6 februari alla upplysningar framlagts, vilka erhållits som resultat av en omsorgsfull och allsidig undersökning av vederbörande sovjetorgan och att sovjetregeringen tyvärr icke förfogade över några som helst ytterligare upplysningar. I det väldiga material som hopats i svenska utrikesdepartementets arkiv under det systematiskt bedrivna forskningsarbetet för att utröna Raoul Wallenbergs öde finns ingenting som anger att Wallenberg skulle ha varit i livet senare än 1947, uppgav envoyé Arne Lundberg i anslutning till publiceringen av det ryska memorandum av den 6 februari. Han ledde under sin tid som kabinettssekreterare departementets synnerligen omfattande forskningar i saken. Heroisk räddningsaktion Det var i juli 1944 Raoul Wallenberg kom till Budapest för att börja sin heroiska räddningsaktion för de ungerska judarna. Aktionen, som tillkommit på president Roosevelts initiativ, fullföljdes av Wallenberg med aldrig svikande entusiasm och med stor framgång. Vid svenska beskickningen i Budapest inrättades en särskild avdelning för hjälpverksamheten under Wallenbergs ledning och från denna utställdes över 10 000 av de legendariska svenska ”skyddspass”, som blev räddningen för så många av de av hakkors- och pilkorsmän jagade ungerska judarna. Enligt internationell rätt hade passen ingen giltighet, men det lyckades för Wallenberg att få dem erkända av ungerska regeringen. Vidare kunde han i Pest upprätta ett slags internationellt ghetto på bortåt ett 40-tal hus, för vilket han utverkade exterritorial- 76