A tian tka tas tro fens e fterdyn ingar Den stora Atlantkatastrofen på morgonen den 26 juli 1956, då Italian Lines lyxfartyg ”Andrea Doria” gick till botten efter kollision med Svenska Amerika Liniens ”Stockholm” vid Nantuckets fyrskepp vid inloppet till New York var ej färdigbehandlad genom den uppgörelse som träffades mellan rederierna i London i januari 1957 (omtalad i SvD Ä. XXXIV). Kvar stod omkring 1500 skadeståndskrav på tillsammans över 100 miljoner dollar (500 miljoner kronor). I sin uppgörelse hade de båda rederierna förbundit sig att samarbeta för att snarast reglera dessa reklamationer från tredje part. Arbetet härmed pågick under hela 1957. Att skadestånden var tilltagna med prutmån framgick av en uppgift i juli månad att det då fanns hopp om att den samlade skadeståndssumman skulle kunna hållas inom ramen för den samlade fond som rederierna enligt sjörättens bestämmelser ansvarade för och att den överväldigande majoriteten av skadeståndsanspråken skulle kunna göras upp utan anlitande av domstol. Vid årsskiftet hade man hunnit så långt att allt beräknades vara klart i januari 1958. Då hade 1 500 000 dollar utbetalats genom Shipowner Claims Bureau i New York. I ansvarsfrågan för katastrofen förelåg i oktober resultatet av svenska sjöfartsstyrelsens prövning. Det innebar att sjöåklagaren, stadsfiskal Ture Aldén, ej fann skäl att väcka åtal mot någon av ”Stockholms” personal. En av de första dagarna i augusti meddelade ett telegram från New York att ett anbud om köp av den sjunkna ”Andrea Dorias” vrak inlämnats av ett amerikanskt bolag i New Jersey till det italienska försäkringsbolag som då var ägare till vraket. Det amerikanska företaget trodde på möjligheten att bärga lyxfartyget som ligger på omkring 50 meters djup i närheten av Nantuckets fyrskepp. Huruvida något bärgningsförsök kom till stånd var ej känt vid årsskiftet. Det skulle om det kunde genomföras bli den största bärgningsaktionen i historien. absurditetens livsfilosofi, som i våra dagar på en del håll blivit tongivande, en mera tillfällig företeelse. Vilka nya vägar den än må öppna för skapande dikt, rymmer den dock risker för ett växande främlingskap hos läsarna, vilkas intresse är förutsättningen för diktverkets fortsatta egenliv. Visdom — Kunskap — Nyheter Eliot har talat om vår tid såsom en då man glömt visdom för kunskap och kunskap för nyheter. Må vi ej glida in i ett läge där dessa ord blir mer än ett uttryck för missmod, och där vid sidan av en cenakelpoesi — som väl alltid finner utövare — produceras blott en litteratur i vilken realism förvandlats till reportage, åsyftande att fylla en växande fritids andliga tomrum utan oro eller möda för läsaren. I ett sådant läge skulle de döda diktarna bli slutligt glömda. Att hålla deras verk levande är också ett medel att bereda rum för en nyskapande diktning vilken, likt föregångarnas, är avlad i allvar och, ofta, född i smärta. Det andliga klimatet influeras även, och kanske inte minst, av politiska faktorer. En må här nämnas. Denna generation har sett Europa förlora mycket av sin månghundraåriga maktställning och en våg av nationalism svepa över kontinenterna. De omvälvande händelser vi bevittnar har hos många lett till en defaitism som, om än outtalad, dock avslöjas av sina oskiljaktiga följeslagare: trötthet, bitterhet och steril självhävdelse. Man kan i utvecklingen återfinna drag från folkens liv under tider av revolutionerande sociala förändringar — hur svårt det än stundom synes vara att i nationernas samliv erkänna principer som man en gång kämpat för inom sitt hemland. 1 riktning mot ett nytt staternas förbund Mot en sådan reaktion finns goda möjligheter och starka skäl att resa motstånd. Det gamla är ej så murket, ej heller det nya så omoget som många synes mena. Endast den som icke vill se kan förneka, att vi i denna tid rör oss i riktning mot ett nytt staternas samfund, hur fjärran vi än må vara från dess fulla förverkligande, hur ofta vi än kan ha slagit in på fel väg, hur talrika än bakslagen och misslyckandena blivit. Kunde det vara annorlunda, när ingen annan väg till slut synes stå öppen ur de faror en ny tidsålder skapat? Den de mänskliga rättigheternas demokrati, med likställdhet för folken oberoende av ras och historia, som med Asiens och Afrikas renässans kommit oss närmare och som måste bli ramen för framtidens internationella samfund, kan öppna porten för nya andliga kontakter, impulser och problem. För dess förverkligande måste mycket äventyras, kanske offras, men det sker som priset för en utveckling vars huvudriktning vi kan bejaka. Det vore ett tecken på andligt åldrande om ett sådant läge gåve anledning till destruktiv misströstan. Vi kan emellertid med fog känna trycket av andra krafter i tiden såsom ett hot mot det liv vi finner värt att leva. Om vi tvekade i vårt motstånd på dessa fronter, hade vi anledning att förtvivla. Då skulle skuggan falla tungt över framtiden, det må vara mänsklighetens, västerlandets eller — diktens. Då skulle också våra offer för utvecklingen av ett folkens samfund, format i tro på var människas värde, förlora all mening. Trots förändringarna i yttre ställning kan Europa förvisso i dessa olika sammanhang hävda en plats, värdig dess traditioner. Vad som förlorats i makt kan ersättas i ledarskap. Ett villkor är att Europa vet att utveckla och försvara de värden som grundat dess andliga storhet. Därvid har vårt folk sin roll att spela. 87