DET INTERNATIONELLA GEOFYSISKA ÅRET 1957—1958 Av docent BERT BOLIN För att närmare undersöka jordens, havets och atmosfärens fysik fordras ett intimt internationellt samarbete. Det Internationella Geofysiska Året 1957—58 är ett försök till sådan samordning av de geofysiska vetenskaperna världen över och representerar det största internationella forskningsföretag som någonsin organiserats. Tanken på en sådan internationell samverkan föddes redan på 1870-talet då österrikaren Karl Weyprechts initiativ ledde till organiserandet av det första s. k. polaråret 1882—83. Insatserna vid denna tid var huvudsakligen inriktade på förhållanden inom de i stor utsträckning ännu outforskade polartrakterna. Många värdefulla resultat erhölls. Exempelvis räknas de observationer av norrsken och jordens magnetfält som gjordes under detta år framförallt på Spetsbergen fortfarande till de värdefullaste som finns. Jämnt 50 år senare, 1932—33, organiserades ett andra polarår. Även denna gång var verksamheten koncentrerad till polarområdena med tyngdpunkten i stor utsträckning förlagd till meteorologien. Vid båda dessa tillfällen deltog svenska forskare aktivt i arbetet och vid båda tillfällena anordnades en svensk expedition till Spetsbergen. Tanken på att en tredje gång organisera internationellt samarbete inom geofysiken framkastades av amerikanen Lloyd Berkner vid en konferens 1950. Idén accepterades med entusiasm och under de sju år som sedan dess gått har forskningsprogrammet vuxit i oanad omfattning. Samarbete har vuxit fram inom alla discipliner av geofysiken och vid geofysiska årets början, 1 juli 1957, hade 63 Från matsalen i stationsbasen: fr. h. expeditionsledaren professor Gösta Liljequist, kaptenlöjtnant Kaare Lundqvist, Norsk polarinstitutt, professor Jan Lugon, Schweiz, ledare av de atmosfärisk-elekt-riska undersökningarna, och laborator Arne Eld-Sandström, ledare av de kosmiska undersökningarna. 88