nationer anmält sitt deltagande. Givetvis kräver ett företag av denna omfattning ett ingående organisatoriskt förarbete. Detta har skett vid en rad planeringskonferenser och framförallt genom generalsekretariatet i Bryssel under ledning av belgiern M. Nicolet. Det är höjt över allt tvivel att det Internationella Geofysiska Äret 1957—58 har blivit en stor succé. Sverige har aktivt deltagit i planeringen av arbetet och gör under det geofysiska året en betydelsefull insats. Låt oss titta litet närmare på några olika problemställningar, som är föremål för undersökning under det geofysiska året. För att rätt förstå vad som händer på jorden måste vi väl känna till den strålning som kommer till jorden från solen. Astronomerna kommer därför att noggrant övervaka vad som händer på solen, och runt hela världen har ett detaljerat rapportsystem byggts upp så att varje intresserad forskare snabbt skall få en så bra uppfattning som möjligt av vad som sker. Tidpunkten för det geofysiska året är vidare vald med tanke på att solaktiviteten väntas vara vid ett maximum under 1958. Intensiva urladdningar kan då väntas på solen och de kan ge värdefulla upplysningar om solens fysik, men också om jordens atmosfär som ju träffas av denna strålning. Strålningen från solen är sammansatt av en mängd olika komponenter. Vi har först och främst ljus- och värmestrålningen. Dessa strålar passerar genom atmosfären utan att nästan alls påverkas. En del av dem kastas tillbaka till världsrymden av molnen, av havet och av de vita snöområdena i polartrakterna, men också av övriga delar av jorden. Endast omkring 2/5 kommer till jordytan, absorberas och omvandlas till värme. Vi vet att jordens klimat inte ändras mycket från år till år och det betyder att ungefär lika mycket värme som jorden får från solen återigen måste lämna den. Detta sker genom osynliga värmestrålar. En del av den Den svenska gruppens ledare professor Gösta Liljequist på lägrets kaj vid stranden av Murchisonviken. 89