Bild 4. Satellitens spiralfall in mot jorden. Proportionerna är för tydlighetens skull mycket överdrivna. över en del av jorden, varifrån ingen vill eller kan lämna rapporter. Själva satelliten i Sputnik I innehöll enligt professorn-generalen A. Blagonravov, som torde vara högste ledaren för det ryska satellitprojektet, endast en radiosändare. De bastanta batterierna, som bör ha upptagit större delen av satellitens massa, var tömda den 26 oktober, då signalerna upphörde. I fortsättningen var man hänvisad till de i detta fall betydligt svårare optiska iakttagelserna. Vid årsskiftet ansåg expertisen att Sputnik I rätt snart skulle störta. Modulationer i radiosignalerna från Sputnik I lämnade de ryska stationerna upplysningar om i första hand temperaturen på banans nivå, varav sedan beräkningar av tryck eller täthet kunde utföras. Det ryska observationsnätet torde bestå av 66 optiska stationer under ledning av Pulkovaobservato-riet nära Leningrad samt 26 radio stationer — fördelade på lämpliga punkter från Arktis och Antarktis. Som resultat av dessa mätningar har ryssarna, utan att avslöja signalernas ”kod”, meddelat att atmosfären på satellithöjd är kallare och mer förtunnad än vad man förut ansett. Engelsmännen har angivit en metod att beräkna jonosfärens elektrontäthet med tillhjälp av radioteleskopet på Jodrell Bank, som de också använt till att på Sputniknivån, ungefär 200 km, beräkna temperaturen, ca 700° C, och tätheten, 4 • 10'10, gram per liter. Dessa siffror, som erhållits ur den s. k. Faradayeffekten, torde vara tämligen korrekta, ty de har bekräftats med rent dynamiska kalkyler, som bygger på minskningen i omloppstid genom satellitens kollision med luftpartiklarna i banan. Om temperaturen på 200 km höjd sättes till 700° C., blir den på detta sätt beräknade tätheten nästan densamma som den ovan angivna. Tidigt på morgonen den 3 november var Sovjet färdigt för sin andra världs-sensation under 1957. Sputnik II, innehållande bl. a. eskimåhunden Laika, skiljer sig i många avseenden från sin föregångare. Dess ”nyttiga last” är ungefär sex gånger så stor, eller 508,3 kg. Under den första tiden var minimihöjden ungefär 250 km, maximihöjden 1 650 km, omloppstiden 103 minuter, excentriciteten i banan 0,096, medelhastigheten 7,4 km/sek. samt vinkeln med ekvatorn 63,8c. Radiosändarens officiella frekvenser var som förut 40 och 20 megacykler. Men hylsan, som bör väga åtskilligt mer än nyttolasten, finns fortfarande kvar runt Sputnik II — frånsett noskonen, som kastades bort sedan satelliten nått upp i sin bana. Bild 5 ger en schematisk bild av utrustningen i sista steget av Sputnik II, 96