blev en högtidlig föreställning. Redan den 19 juli försiggick emellertid en generalrepetition under enklare former. Då gick nämligen det första tåget, lastat med makadam, på den nya linjen och trafikdirektör Erik Tengblad höll följande tal: ”Jag klipper inte av några tåtar utan förklarar helt enkelt den här biten av banan invigd.” Det korta anförandet ackompanjerades av rälsläggarnas öronbedövande slag mot de sista nitarna. Men den stora dagen T var alltså den 24 november, en frostig söndag med förväntansfullt förmiddagspromenerande stockholmare. Efter hand samlade sig ett par tusen personer i tunnelbanestationen Centralens mäktiga hall. Man beundrade den rika men granntyckta dekoren och provsatt de ultramoderna bänkarna som förenade stenens slitstyrka med en soffas varma behag. Och så kom kungaparet, hälsat med toner av spårvägsorkestern. Sittplatser av traditionell form stod till förfogande framför en krukomgärdad talarstol. När Vår Herre skapade den underbara stockholmsnaturen, sade borgarrådet Helge Berglund, var det kanske inte hans mening att vi skulle ha tunnelbana, men nu har undret inträffat och utan det skulle stockholmarens tillvaro blivit odräglig. Stadsfullmäktiges ordförande Carl Albert Anderson lät högstämd: ”1 dag har Mälardrottningens undersåtar dragit in i bergakungens nya salar.” Sen var det tid för Gustaf VI Adolf att med en väldig skräddarsax som vapen klippa av den gordiska knut som för ögonblicket hindrade överskridandet av Rubicon. Själva resan tog fem minuter men biljettpriset var fruktansvärt — sextio kronor millimetern hade någon räknat ut. Kungen stod givetvis i förarhytten, medan drottningen fick sitta hos regeringsledamöter, borgarråd och andra hederspassagerare. Bland premiäråkarna befann sig ett tjugotal T-banechefer från städer i Europa och Amerika. När T-tåget vid Riddarholmens sydspets dök upp från underjorden tilldrog sig den nya vyn vid Munkbroleden allmänt intresse. Där lyste i ljust lejongult spår-vägsbolagets centralpalats, varifrån den kollektiva stadstrafiken ledes med in- och utgående impulser. Byggnaden är en vacker detalj i den ständigt fortlöpande (om än saktfärdiga) saneringen av Gamla stan. Tågpassagerarna överraskas också här av en oväntad glimt som innesluter vad som återstår av gamla Kornhamnen jämte en del av Saltsjön. På andra hållet ser man Riddarfjärden med Maria- och Skinnarviksbergen. Ett panorama av sådan mångsidig sammansättning bjuds numera ingenstans från gatunivå i Stockholm. Det är en skön men hastigt övergående syn innan man försvinner i Slussens ormgrop. Stationen Gamla stan, där T-banan stiger upp ur Strömmen. I fonden riddarhuset och t. h. det restaurerade Piperska palatset. 104