Den brittiska nationalprodukten steg med ca 2 proc, under 1957, vilket var 0,5 proc, mer än 1956. I motsats till 1956, då den industriella produktionen gick något tillbaka, fördelade sig ökningen under fjolåret relativt jämnt på olika huvudsektorer såsom jordbruk, industri och tjänster. Den brittiska exporten ökade volymmässigt med 3 proc., vilket var mindre än de två föregående åren. Även importen ökade med omkring 3 proc. Den för senare år karakteristiska omläggningen av brittisk utrikeshandel från sterlingländer till EPU- och dollarområdena fortsatte. Trots den förhållandevis gynnsamma utvecklingen av handelsbalansen kännetecknades som nämnts 1957 av stora valutasvårigheter för Storbritannien. Under förra delen av året var dessa framför allt en följd av de av Suezkrisen framkallade höjningarna av fraktkostnaderna och av förlusten av vissa oljeinkomster. Sedan Suezkrisen övervunnits och härutöver ”terms of trade” börjat utfalla i en för Storbritannien gynnsam riktning kom pundet likväl att utsättas för svåra påfrestningar. Bakgrunden härtill var dels vissa samväldesländers dragningar på sina sterlingtillgodohavanden, dels omfattande försäljningar av sterling, som länder utanför sterlingområdet företog. Särskilt under sensommaren antog de senare en rent spekulativ karaktär, vilket blev den direkta orsaken till den kraftiga diskontohöjningen i september. I oktober höjdes reserverna betydligt igen, delvis genom dragning på en 500 miljoners dollarkredit, som ställts till förfogande av Export-Import Bank i Washington. I VÄSTTYSKLAND ökade totalproduktionen med omkring 5 proc., trots att man under året genomförde en förkortning av arbetstiden med 4 proc. De främsta bärarna av expansionen var av allt att döma exporten, de betydande lönestegringarna och de till ekonomiminister Erhards förargelse växande underskotten i statsfinanserna. Den tyska exporten nådde under 1957 ett värde av 36 miljarder DM (1956 = 31 miljarder). Samtidigt steg importen till 32 miljarder (1956 = 28 miljarder). Trots tullsänkningar och andra importstimulerande åtgärder, som iscensatts av regeringen, fortsatte alltså exporten att stiga snabbare än importen. I själva verket övertog Västtyskland under 1957 från Storbritannien platsen som världens största exportnation efter Förenta staterna. De avtalsmässiga lönerna ökade med 8 proc, under 1957. Samtidigt steg emellertid produktiviteten betydligt, vilket tillsammans med en nedgång i importpriserna bidrog till att begränsa ökningen i partiprisledet till ett par proc. Också en fortsatt restriktiv ekonomisk politik medverkade till att hålla nere prisnivån. I september samma månad som den brittiska regeringen höjde diskontot med 2 proc., sänkte Bundesbank det tyska diskontot från 41^ till 4 proc. Även i FRANKRIKE fortsatte produktionen att stiga i god takt. Bruttonationalprodukten kom sålunda att ligga på en 6 proc, högre nivå 1957 än under 1956. Anmärkningsvärt gynnsamt utvecklades industriproduktionen under första halvåret, då man kunde väntat sig att bl. a. Suezkrisen skulle ha inverkat menligt på produktionstillväxten. Bakgrunden var väl det betydande efterfrågeöverskott som skapades av en hög investeringsaktivitet, ökade militärutgifter och inflationistiska tendenser men också att 1957 synes ha utgjort en utmognadsfas för tidigare gjorda investeringar inom industrien. Bortser man från produktionsutvecklingen blev emellertid 1957 ett de stora svårigheternas år för den franska ekonomien. Den allmänna expansionen åtföljdes av en ansvällning av import och statsutgifter, som vållade upprepade regeringskriser och en betydande förlust av internationell prestige. Under sommaren började såväl valuta- som statskassorna att fullständigt avtappas. Valutasvårigheterna tvingade regeringen både till att upphäva frilistningen gentemot OEEC och genomföra en partiell devalvering genom att införa en 20-procentig importavgift på samtliga varor med undantag för vissa råvaror och halvfabrikat (i oktober inkluderades även dessa). Också en rad andra åtgärder företogs såsom en diskontohöjning från 4 till 5 proc, i augusti, stöd åt exporten och slopande av en hel del subventioner, som utgått för att hålla nere levnadskostnaderna. Uppmjukningen av subventions-politiken hade emellertid till följd att ”indextaket” för minimilönerna genombröts vid månadsskiftet juli—augusti och att dessa som följd härav omedelbart måste höjas med 6 procent (till 133 franc per timme). Ehuru regeringen härefter i slutet av augusti dekreterade prisstopp, fortsatte både parti- och detaljpriser att stiga under höstens lopp. Budgetunderskotten möttes bl. a. genom upptagande av förskott i Banque de France. I juli för-skotterades sålunda finansdepartementet 350 miljarder franc och i november ytterligare 250 miljarder. Förhandlingar om ett valutalån fördes vid årsskiftet med bl. a. Internationella valutafonden. 142