SAS förlorade en DC-6:a, ”Gran Viking”, som havererade och brann upp på Norrköpings flygplats sedan besättningen under en skolflygning glömt fälla ut landningsstället. spännande reklamfest — som för övrigt uppgavs ha kostat SAS sex miljoner kronor — utan också slutet på ett mångårigt, intensivt förberedelsearbete av pioniärkaraktär. SAS nya Japanlinje kallades inte utan skäl ”världens sista nya långlinje”; det ansågs nämligen alltjämt att storcirkelruten över nordpolen från Europa till Fjärran östern var den sista ekonomiska interkontinentala förbindelse som stod det internationella trafikflyget till buds under överskådlig framtid, undantagandes de av politiska skäl stängda ”genvägarna” över sovjetiskt eller kinesiskt territorium. Den nya ”nordpolslinjen” med mellanlandning i Alaska minskade restiden mellan Europa och Japan till 30 timmar och gav löfte om en ytterligare minskning till 17 timmar år 1960, då de stora reaplanen levererats. SAS fick motta hjärtliga hyllningar från hela världen i samband med invigningen av den nya polarlinjen — men fick också snart känna på konkurrens. Två amerikanska bolag fick nämligen under år 1957 tillstånd att öppna trafik på den första av SAS bägge polarlinjer mellan Europa och Los Angeles över Grönland och Kanada, och ett av dem, Trans World Airlines, startade trafiken i oktober med London som europeisk terminal. Bägge de amerikanska bolagen fick rättigheter att trafikera ruten med landning i både San Francisco och Los Angeles. SAS började under året förhandla om rättigheter att trafikera San Francisco, men förhandlingarna ledde inte till resultat före årets utgång. Den 13 april gjorde ett meddelande från SAS styrelse slut på de flitiga kann-stöperierna inför det väntade chefsskiftet i SAS — t. o. m. Charles Lindbergh hade utpekats som blivande ledare för det skandinaviska flygföretaget — genom att utse 229