Edouard Herriot ^P\en store gamle” i senare tiders politiska liv i Frankrike, f. konseljpresidenten _Lz Edouard Herriot, avled den 26 mars i sin hemstad Lyon efter en längre tids svår sjukdom 84 år gammal. Då dödsbudet meddelades i nationalförsamlingen reste sig dess medlemmar och avbröt en pågående politisk debatt och även republikens råd — senaten — avbröt sitt sammanträde som en hyllning till den döde. I ett telegram till fru Herriot skrev presidenten Coty: ”Republiken förlorade i dag en av de största medborgarna i sin historia”, och konseljpresident Guy Mollet förklarade i ett uttalande: ”Herriot förkroppsligade själva republiken och var den över partierna respekterade rådgivaren, vars erfarenhet åtskilliga gånger var ovärderlig”. Herriot föddes i en officersfamilj i Vogeserna och tänkte själv ursprungligen välja officersbanan. I stället blev han läroverkslärare, först i Nantes och senare i Lyon, en stad som kom att spela en stor roll i hans liv. Här gjorde han sig också i början av 90-talet litterärt bemärkt med en doktorsavhandling om madame Recamier, ett arbete som följdes av många andra, där han visade sig som en första klassens författare och historiker. Till hans mest kända biografier hör arbeten om madame Staèl och Beethoven. Hans litterära verksamhet medförde så småningom hans inval i Franska akademien. Det var emellertid till politiken hans håg främst stod. Redan i ungdomsåren anslöt han sig i Lyon till det radikal-socialistiska partiet, inom vilket han så småningom blev den permanente ordföranden. Under Dreyfusprocessen kämpade han på Zolas och Jaurès’ sida. 1904 valdes han till den politiskt viktiga borgmästarbefattningen i Lyon, en post som han med undantag för ockupationsåren uppehöll till sin död. I rikspolitiken debuterade han 1912 som landets yngste senator och fick fyra år senare sin första ministerpost. Omedelbart efter första världskriget flyttade han från senaten till deputeradekammaren och blev 1919 ordförande för sitt parti och därmed en av förgrundsfigurerna i det politiska livet. 1924 bildade han sin första ministär som efterträdare till Poincaré och blev 1932 ännu en gång regeringschef. 1936 blev han deputeradekammarens ordförande, en post som han behöll till 1940 och återtog efter kriget. När han 1954 av hälsoskäl lämnade denna befattning utsågs han till kammarens hedersordförande och blev därmed den högste i rang närmast presidenten. Han kunde också ha blivit president i stället för Coty, om han ej vägrat att ställa upp trots att så gott som alla partier bönföll honom härom. Genom sitt uppträdande under kriget och den tyska ockupationen tillvann sig Herriot stor respekt. Han återsände sin hederslegion till marskalk Pétain, internerades av tyskarna och fördes i augusti 1944 till Paris, där Pierre Laval förgäves försökte få honom med i en ”övergångs- och förhandlings-ministär”. Efter denna sin vägran fördes han tillsammans med hustrun till Tyskland och internerades i Potsdam, där han befriades av ryssarna i april 1945. Jean Sibelius Den nordiska tonkonstens obestridde mästare, den finlandssvenske tonsättaren Jean Sibelius, avled på kvällen fredagen den 20 september i sin villa Ainola i Järvenpää utanför Helsingfors i den höga åldern av nära 92 år. Ännu på fredagsmorgonen var han uppe och vid full vigör men vid middagstiden fick han en hjärnblödning som åtta timmar senare ledde till döden. Finlands regering beslöt den 21 september att hedra minnet av den bortgångne med statsbegravning, vilken ägde rum i Storkyrkan i Helsingfors måndagen den 30 september. Den blev en egenartad sorgehögtid, där tonerna starkare än orden gav skildringen av den döde, en självkarakteristik hämtad ur hans egna verk. I några minnesord vid dödsbudet skrev i Svenska Dagbladet Kajsa Rootzén bland annat: ”Med Jean Sibelius har inte bara Finlands utan hela Nordens främste tondiktare gått ur tiden. Han var sedan länge den ojämförligt störste, den mest berömde och mest betydande — och om han redan under sin livstid hann bli erkänd och hyllad som klassiker berodde det visst inte enbart på att han uppnådde en så hög ålder. Sibelius blev klassiker i kraft av sin geniala originalitet, sin omutliga konsekvens och sin lugna oberördhet inför alla skiftande modeparoller i konstens värld. Om än i många av sina romanser en benådad lyriker var det främst som uttrycksfull symfoniker och som skapare av en särpräglad nordisk orkesterstil han erövrade sin obestridda rangställning. I den stora instrumentalformen är det han hävdat sig som en av musikhistoriens originellaste mästare; i den har han — även för kommande generationer — gjutit in sina djupaste tankar, sina mest lysande visioner. Och i den är det alltså som vi, verk efter verk, bäst kan följa hans konstnärliga utveckling 300