Algerietkonflikten allvarligt skärpt I Algeriet gick nya partisanförband till aktion och fortsatte kampen trots att de tillfogades svåra förluster av de franska trupperna (numera en hel armé). Inom Frankrike växte en opinion, som krävde reformer för Algeriet, men samtidigt motsatte sig den franska algeriska befolkningen varje större eftergift. Den fruktade att bli utlämnad på nåd och onåd till den mer än åtta gånger större arabbefolkningen. Efter sommarens regeringsskifte i Paris fortsatte den nye konseljpresidenten Bourgès-Maunoury striden mot rebellerna men utformade samtidigt planer på begränsade politiska reformer. Algeriet skulle beviljas viss självstyrelse, varvid dock europeerna skulle få visst skydd genom en regional indelning av landet. Den algeriska s. k. ramlagen blev närmaste orsaken till Bourgès-Maunourys fall, men den fördes vidare av hans efterträdare Gaillard. Med stöd av Frankrikes NATO-allierade avvärjde den franska FN-delegationen i december förnyade attacker från det afrikansk-asiatiska blocket, som hade krävt erkännande av Algeriets nationella självbestämmanderätt. Dessförinnan hade Marocko och Tunisien erbjudit sig att medla mellan Frankrike och Algeriet, men franska regeringen ville begagna sig av deras ”tjänster” endast i den mån de kunde bidraga till att rebellerna nedlade vapnen. Tunisien republik under Bourguiba I juli blev Tunisien republik. Bejen Sidi Muhammed al Amin avsattes, och premierminister Habib Bourguiba valdes till president. Den relativt moderate Bourguiba ville bevara ett gott förhållande till Frankrike, men förhandlingar om en definitiv reglering avbröts gång på gång främst till följd av att Tunisien stödde de algeriska rebellerna, som i viss utsträckning opererade från tunisiskt område. Frankrike svarade med att dra in finansiell hjälp och vägrade vapen till den afrikanska dotterstaten. Tunisienregeringen krävde då tillbakadragande av återstående franska trupper från protektorats-tiden, c:a 15 000 man. Inom sitt eget land pressades Bourguiba av extrema nationalister; de krävde en proegyptisk orientering och närmande till Moskva. För att förebygga en sådan vändning sände USA och Storbritannien i november bakom ryggen på Frankrike mindre kvantiteter vapen till Tunisien. Fransmännens häftiga reaktion mot detta ingripande skärpte en förtroendekris inom NATO. Marocko inblandade sig mindre än Tunisien i den fransk-algeriska konflikten men kom på spänd fot med Spanien till följd av attacker mot den spanska enklaven Ifni av ”irreguljära” marockanska styrkor. Maktkamp i Kreml — Krusjtjev i spetsen Den politiska och ideologiska åtstramning, som hade börjat inom Östblocket efter Ungernupproret 1956, fortsatte 1957. Vid årsskiftet förklarade den ryske partiledaren Krusjtjev, att Stalin trots sina fel alltid hade varit en god marxist och orubbligt hade bekämpat ”imperialisterna”. Krusjtjev omtolkade vidare sin egen tes om ”olika vägar till socialismen”. Det hette nu att socialismens sak skadades av dem som överbetonade ”nationella särdrag”. Gentemot Jugoslavien företogs skiftande manövrer, och Polen behöll en viss särställning, men i stort sett tvingades öst-blocksstaterna åter in på Moskvas linje i den partiella restaliniseringens tecken. Denna konsolidering var huvudämnet vid konferenser i Moskva, Prag, Östberlin och andra kommunistiska centra. Avtal slöts om stärkande av Warszawapakten och fortsatt stationering av ryskas trupper i medlemsstaterna. I Ungern fortsatte Kadarregimen återinförandet av det tidigare förtrycket och vidtog med alla polisstatens medel en räfst med folkresningens ledare. I Moskva pågick en intern maktkamp. Krusjtjevs ställning hade försvagats av de ur rysk synpunkt oroande följder som avstaliniseringen hade fått på många håll. Starka motsättningar hade uppstått även om den ekonomiska politiken. I februari inskränktes de befogenheter som Pervuchin ett par månader tidigare hade fått som ny chef för kommissionen för ekonomisk korttidsplanering. Pravda publicerade en rad nya ekonomiska teser av Krusjtjev. Det hela gick ut på en decentralisering av 366