Kortegen med påven Pius XII:s stoft, som fördes från Castelgandolfo till Rom, ses här framför Laterankyrkan. Den 25 oktober sammanträdde kardinalernas konklav för att välja ny pave. ”Den som går in i konklaven som påve går ut som kardinal” är ett ordspråk, som talar om svårigheten att profetera om utgången av ett påveval. Vid konklaven 1958 ökades svårigheterna av att majoriteten kardinaler var icke-italienare, vilket teoretiskt kunde tänkas öka möjligheterna för en icke italiensk påve. En grupp kuria-kardinaler ivrade ur konservativa utgångspunkter för en armenier, kardinal Aga-gianian, de uniterade armeniernas patriark, en annan grupp inriktade sig ”i brist på självskriven kandidat” på ett ”övergångspontifikat”. De främsta kandidaterna var Angelo Roncalli, patriark i Venedig, f. d. påvlig nuntie i Paris, samt den nyutnämnde camerlengon kardinal Aloisi-Masella. Fransmännen omfattade Roncalli med särskilda sympatier, medan tyskarna höll på ärkebiskopen i Bologna Giacomo Lercaro. Spanjorernas kandidat var den reaktionäre kardinal Ruffini i Palermo. Dessa gick in i konklaven med ett visst begränsat antal röster och fick heller inte fler, medan det stora flertalet röster — enligt indiskretioner efter konkla-vens slut — efter hand koncentrerades på Roncalli och Aloisi-Masella. Under konklavdagarna samlades romare och främlingar på Petersplatsen för att läsa valutgången i röken från Sixtinska kapellets skorsten. Då den utströmmande röken var ömsom vit och ömsom mörk föll Vatikanradions speaker i fällan och förkunnade, att en påve valts redan första dagens kväll. Först tisdagen den 28 oktober träffade konklaven sitt val; den kandidat som uppnådde föreskrivna två tredjedels majoritet plus en röst var Angelo Giuseppe Roncalli, som därmed blev enligt officiella beräkningsgrunder påven nummer 262, Petri 261:e efterträdare. Angelo Giuseppe Roncalli, född den 25 november 1881, valde namnet Giovanni, Johannes — ett av de vanligaste påvenamnen under seklerna före 1400 — med ordningsnumret XXIII. Den nye påven är son till en småbonde och växte upp i en liten by, Sotto il Monte, nära Bergamo. Under första världskriget tjänstgjorde han som fältpräst. Därefter kallades han till den påvliga missionskongregationen i Rom. Till biskop utnämndes han 1925. Sedan hade han under många år diplomatiska uppdrag på Balkan och i Turkiet. Är 1944 blev han nuntie i Paris. Kardinalshatten fick han 1953, och samma år blev han patriark av Venedig. Johannes XX111, som genom sitt flärdfria sätt vann sympatier och om vilken en rik anekdotflora raskt kom i omlopp, kröntes den 4 november i Peterskyrkan i närvaro av delegationer från ett 50-tal länder. En av hans första åtgärder var att besätta under Pius XII vakanta befattningar, bl. a. statssekreteraren — Domenico Tardini, en gammal kurieprelat, kallades till denna post — samt att utnämna 23 nya kardinaler, varigenom kardinalskollegiets antal höjdes från på 1500-talet stipulerat maximum 70 till 75. Johannes XXIII utvecklade stor aktivitet och besökte under de första månaderna kyrkliga institutioner i Rom och annandag jul det romerska fängelset Regina Coeli, detaljer belysande för den nye påvens strävan efter personlig kontakt och förnyelse på traditionell grund. 34