Budgetbrist och skatt I båda valrörelserna aktualiserade högerpartiet frågan om statsfinanserna. Man uttalade oro för budgetsituationen och framhöll som sin mening, att regeringens politik sannolikt skulle leda till ytterligare skärpning av skattetrycket. I partiledardebatten den 19 september i radio och TV underströk hr Hjalmarson, att det fattades minst en halv miljard i driftbudgeten, och han begärde besked av regeringen huruvida nya skatter planerades i syfte att täcka underskottet. Statsminister Erlander svarade, att några nya skatter inte var aktuella i — som han sade — nuvarande konjunkturläge. Samma besked hade givits i andra sammanhang, då denna fråga varit på tal. I ett föredrag den 17 september i Oskarshamn förklarade handelsminister Lange bl. a.: ”Så länge det nuvarande konjunkturläget består, behöver man inte oroa sig för någon skatteökning. Det har alltid varit riktig politik för stat och kommun att låna medel i fallande konjunkturer. Så gjorde socialdemokratien i regeringsställning under 30-talet, då den kämpade för arbetslösheten, och det medförde ingen ruin.” Deklarationerna från regeringen torde i allmänhet ha uppfattats som en försäkran att några nya skatter inte var att vänta inom överskådlig tid. Därtill bidrog kanske också ett uttalande av centerpartiets ledare hr Hedlund att det enligt hans uppfattning knappast förelåg risk för skärpt skattetryck. Det väckte därför ett visst uppseende, när finansministern i ett tal i Skövde den 7 december tillkännagav behovet av en statlig skatteförstärkning. Hr Sträng och andra företrädare för regeringen hänvisade till de ökade krav på statskassan, som var en följd av åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande. Man påpekade, att det vore rimligt att alla solidariskt medverkade till att täcka dessa kostnader. Från oppositionssidan invändes, att denna princip aldrig ifrågasatts, men samtidigt uttalades, att den bebådade extraskatten — man förmodade att det skulle bli fråga om en allmän omsättningsskatt — i själva verket vore att uppfatta som en allmän förstärkning av en otillräckligt underbyggd budget, ehuru regeringen väsentligen av taktiska skäl försett den aviserade pålagan med en speciell social motivering. Den bitvis ganska fräna skatte-debatten pågick ännu vid årsskiftet. Beslutet om försvaret Försvarsbeslutet, som var en av årets mest betydelsefulla inrikespolitiska händelser, träffades under sommarriksdagen. Första kammaren antog de nya riktlinjerna för försvarets utformning den 29 juli och andra kammaren påföljande dag. Beslutet innebar att man i huvudsak godtog överbefälhavarens alternativ ”Adam”. De faktiska försvarskostnaderna skulle stiga från 2,5 miljarder till 2,7 miljarder för budgetåret 1958/59. Beloppet skulle sedan uppräknas med 2,5 procent per år för att kompensera fördyring till följd av den tekniska utvecklingen; därutöver skulle kompensation medges för höjda priser och löner. Grundtanken i reformen var att man skulle åstadkomma en kvalitativ förstärkning, delvis möjliggjord genom kvantitativ reducering särskilt av fredsorganisationen. Beskärningen gick ut över samtliga vapengrenar, proportionsvis dock mest över marinen. Medelsfördelningen innebar att armén fick 989 milj, kr., marinen 420 och flyget 1 102 milj, kr., varjämte till gemensamma ändamål anslogs 189 milj. kr. Genom beslutet blev det bl. a. nödvändigt att avbeställa de under byggnad varande jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg samt inhibera en beslutad ombyggnad av fyra jagare till fregatter. Allmänt väckte försvarsbeslutet såtillvida tillfredsställelse som det ansågs värdefullt att ett avgörande äntligen kommit till stånd samt att frågan förts ut ur den partipolitiska stridslinjen. Tillfredsställelsen blandades dock på åtskilliga håll med besvikelse över att det inte varit möjligt att uppnå enighet om en lösning i överensstämmelse med ÖB:s eget förslag. Svenska Dagbladet skrev bl. a.: ”Sakligt sett kunde ytterligare en uppräkning som möjliggjort ett accepterande av den senaste ÖB-planen ha varit befogad, men för en sådan lösning saknades beklagligtvis de parlamentariska förutsättningarna. Den nu antagna försvarsplanen har karaktären av en kompromiss med de begränsningar som detta medför, men även så utgör den ett icke föraktligt vittnesbörd om levande svensk försvarsvilja.” Beträffande förbandsindragningarna, se artikeln Krigsmakten. 42