djupgående motsättningarna mellan dessa samt erinrade särskilt om det intresse, som Nordkalottområdet och Östersjöutloppen tilldrog sig. Ett svenskt försvar krävdes av sådan styrka, att det verkade fredsbevarande och i krig kunde bjuda hårt motstånd. Beredningen underströk den principiella vikten av 1948 års målsättning såsom en allmän riktpunkt vid utformningen av den svenska krigsmakten och erinrade särskilt om riksdagens uttalande att försvaret borde utformas så att en angripare i det längsta hindrades att få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet behövde uppgivas utan segt motstånd i olika former. Beträffande frågan om vårt försvars utrustning med atomvapen anförde beredningen, att de tekniska förutsättningarna vore sådana, att ett visst uppskov med denna fråga kunde göras. Forskning och försök inom atomvapenområdet — för att utveckla skyddet mot atomvapen — och inom robotområdet borde ges hög prioritet vid fördelning av anslag och personal. I fråga om avvägningen mellan försvarsgrenarna utgick beredningen ifrån att det vid den praktiska utformningen av försvarsorganisationen skulle bli möjligt att uppnå en något högre effekt vid marinen än vad som bedömts i alternativ Adam. Bland annat vore det därvid angeläget att effekten vid kustartilleriet icke skulle nedgå på ett sådant sätt, att målsättningen för invasionsförsvaret allvarligt påverkades. Beredningen framhöll, att betydande reduktioner i gällande krigs- och freds-organisation vore nödvändiga för att säkerställa kravet på hög kvalitet på våra stridsmedel. Vikten av att anslagen under kapitalbudgeten ökades framhölls också. Härigenom skulle förutsättningar skapas för en rationell fredsorganisation. Möjligheterna av en ökad samordning och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret som av det totala försvaret borde enligt beredningen prövas. Försvarsberedningens utlåtande kompletterades till 1 mars med därpå grundade utredningar av försvarsgrencheferna beträffande fredsorganisationens utformning. Försvarsministerns proposition Försvarsministern lade 8 april fram sin digra proposition, som i allt väsentligt följde beredningen. I fråga om försvarskostnaderna framhöll departementschefen, att dessas andel av bruttonationalprodukt, skatter och statsutgifter icke oväsentligt sjunkit under senare år. En internationell jämförelse visade också, att den svenska försvarsinsatsen vore jämförelsevis begränsad. På grund av den snabba tekniska utvecklingen riskerade en försvarsordning, som i detalj skulle binda krigs- och fredsorganisation, att snabbt bli omodern. Det beslut, som föreslogs, borde därför ha karaktär av allmänna riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling. Dess olika delar borde byggas upp för att motsvara de viktigaste försvarsfunktionerna. För stor vikt borde inte fästas vid de olika stridsmedlens försvarsgrenstillhörighet. Beträffande försvarets operativa möjligheter underströk departementschefen, att kostnadsramen alternativ Adam endast skulle räcka till för ett militärt försvar, som svarade mot de mest omedelbara och väsentliga behoven, varvid uthålligheten måste delvis eftersättas. I luftförsvaret skulle luckor komma att finnas. I invasionsförsvaret skulle stora områden, som kunde bli hotade, i ett utgångsläge endast kunna bli bevakade och därutöver skulle man tvingas till försvagning av invasionsförsvaret i åtminstone någon bedömd huvudriktning. Beträffande importskyddet skulle de marina resurserna efter hand komma att minska avsevärt. De 2,7 miljarderna, som krävdes för en organisation av det militära försvaret ”i huvudsak enligt alternativ Adam”, för budgetåret 1958/59 skulle fördelas med 989 milj. kr. på armén, 420 milj. kr. på marinen, 1 102 milj. kr. på flygvapnet samt 189 milj. kr. för gemensamma ändamål för samtliga vapenslag. De politiska besluten Utskottsbehandlingen av försvarspropositionen och i anslutning därtill väckta motioner — ett 25-tal — hann inte fullföljas före riksdagsupplösningen. I sitt 22 juli avgivna utlåtande biträdde statsutskottet i allt väsentligt i försvarspropositio- 58