skulle använda icke anrikat uran som bränsle och tungt vatten som moderator, kom sålunda i farozonen i det att det uttalades att det var möjligt att atomverket R 3/ Adam i sin slutliga utbyggnad måste begagna viss anrikning av uranbränsle. Anrikning av uran, d. v. s. höjandet av den värdefulla delen uran (isotop nr 235) från de 0,7 procent som finns i den naturliga metallen, fordrade anläggningar som var mycket kostsamma och som endast fanns i USA, Sovjetunionen och England och var planerade i Frankrike. Enligt beräkningar skulle värmeverket R 3/Adam bli färdigt i sin första utbyggnad på 65 000 kW värmeeffekt i början av 1961. Atomkraftverket R 4/Eva, varom samarbetsavtal träffats mellan Atomenergibolaget, Asea och Nydqvist & Holm, skulle bli färdigt 1965 och leverera en effekt av 100 000 kW elkraft. Ett konsortium av svenska kraftföretag och storföretag beräknades ha en större kraftreaktor i drift omkring 1965. Den skulle projekteras och delvis byggas av brittiska industrigrupper. Atomenergibolagets försöksreaktor R 2 för höganrikat importerat uran och vanligt vatten blev i huvudsak färdigställd och beräknades bli Europas största forsk-ningsreaktor. Den väntades bli ett värdefullt stöd för svensk forskning inom såväl atomenergiområdet som för utnyttjande av strålning för mångahanda ändamål. Reaktorn skulle ha blivit färdig redan vid årsskiftet 1958/59 men tekniska svårigheter, bl. a. de mycket höga krav på svetsarbeten som inte hade någon motsvarighet i svensk industri tidigare, åstadkom en fördröjning på ungefär ett halvt år. Ett intensivt sökande efter uranfyndigheter pågick på flera håll, bl. a. inom Kiruna stads stora områden. AB Atomenergi började anlägga urangruvan Ran-stadsverket norr om Stenstorp i Skultorps socken, där man hoppades att år 1964 kunna framställa 120 ton uran ur billingsskiffern. Möjligheterna till import av uran bedömdes gynnsammare än tidigare, men en svensk uranproduktion ansågs dock önskvärd av beredskapsmässiga och handelspolitiska skäl. Diskussioner fördes om de svenska resursernas tillräcklighet när det gällde atomverksamhet. Det årliga investeringsbehovet fram till 1966 beräknades närma sig 300 milj, kronor. Beträffande tillgången på vetenskapsmän och tekniker uttalades, att ungdomens intresse för ämnesområdet delvis neutraliserat bristen på kvalificerat folk. Atomenergi i utlandet Forsknings- och utvecklingsarbetet i USA följde olika vägar för att man skulle vinna största möjliga erfarenhet om konstruktion och materialval. Kritik framkom emellertid mot denna splittring som gjorde att andra länder åtminstone skenbart föreföll ligga före. Särskilt observerades den engelska utbyggnaden av .atomkraftverk. Den redan 1956 igångsatta anläggningen Calder Hall i Cum-berland hade fungerat utan anmärkning och kunde höja effekten till mer än Statssekreterare Gustav Cederwall, ordförande i delegationen för atomenergifrågor. 116