SATELLITER OCH MÅNRAKETER Av fil. dr TORD HALL Året präglades av den kosmiska kapplöpningen mellan USA och Sovjet. I USA misslyckades många av raketskotten, medan Sovjet inte hade något som helst misslyckande att rapportera. I det följande behandlas (på ett underlag av stundom varierande uppgifter) endast de raketer, som mer eller mindre exakt kom in i den beräknade banan, och som sedan hållit sig kvar där under längre eller kortare tid. Bild 1. Jupiter C, som lyfte Explorer I upp i dess bana, i startögonblicket. Sputnik 1 störtar. USA:s lätta satelliter Den 4 januari störtade Sputnik I; enligt senaste amerikanska beräkningar i Yttre Mongoliet. Troligen hade den före det meteorliknande nedslaget splittrats i flera delar, varav några kan ha hamnat i Kina eller i det egentliga Sovjet. Den 31 januari gick den första amerikanska satelliten till väders från raketbasen Cape Canaveral i Florida. Den döptes genast till Explorer, forskningsresanden. Men det var inte en Vanguardraket, ty efter flottans misslyckade försök var nu turen kommen till armén — till Wernher von Braun (som var chefskonstruktör för tyskarnas V2-vapen under andra världskriget) och hans jätteraket Jupiter C. (Bild 1.) Medan de ryska Sputnik I och II var trestegsraketer, består den 30 meter höga Jupiter C av fyra steg. Det första är en cirka 20 meter hög ”Red-stone”. Andra och tredje steget innehåller bland annat 11 respektive 3 motorer från ”Wac-Sergeant”. Sista steget med själva satelliten är en enda ”Wac-Sergeant”. Hela raketen vägde vid starten ungefär 30 000 kg. Redstoneraketen, som drevs med ett nytt flytande bränsle, ”Hydyne”, utvecklade en dragkraft av ungefär 37 000 kilopond. De sista stegen, vars raketer drevs av bränsle i fast form, avfyrades genom radiosignaler från marken. Explorer I (Bild 2), med en totalvikt av 14 kg, varav 5 kg instrument, medför bland annat en gei-gerräknare, som mäter intensiteten hos den kosmiska strålningen, en mikrofon, som registrerar mikrometeoriternas kollisioner med hylsan, samt instrument för mätning av temperaturen både på satellitens yta och i dess inre. — Ytterligare data om Explorer I och övriga satelliter finns på sidan 123. 118