kosmiska strålningsbältet ute i rymden, som upptäcktes av föregångarna, men som genom sin intensitet satte deras mätinstrument ur funktion. Raketens maximala dragkraft hade genom förbättrade drivmedel ökats till 40 000 kilopond, och banans lutning mot ekvatorn hade ändrats till 51 grader (nordlig riktning — de föregående USA-satelliterna sköts söderut). Sputnik II störtar. Sputnik III och Atlas-satelliten Bild 3. Modell av Sputnik 111. Den 14 april störtade Sputnik II, söndersprängd och med en gnistrande svans, i havet utanför Jungfruöarna i Västindien. Under de sista varven var höjden mindre än 200 km — kanske 180 km eller lägre — och omloppstiden ungefär 88 minuter. Den kretsade c:a 2 370 gånger runt jorden. De amerikanska satelliterna var nu en tid ensamma i rymden. Men den 15 maj sände ryssarna upp Sputnik III (Bild 3), som med totalvikten 1 327 kg är nästan dubbelt så tung som den väldiga Sputnik II. Instrumenten i detta flygande laboratorium väger 968 kg och mäter bl. a.: lufttrycket, rymdens magnetfält, temperaturen inne i satelliten och på dess yta, den elektrostatiska laddningen på satelliten och i den omgivande hymden, solstrålningen, kollisionerna med mikrometeoriter, massan av partiklarna i jonosfären och gammastrålar i den kosmiska strålningen. Ett bandminne i analogi med dem i Explorer II och IV lagrar informationer för markstationerna. Den kraftiga radiosändaren matas av både kemiska batterier och solbatterier. Dragkraften hos raketmotorerna vid starten ligger — liksom för Sputnik I och II — gissningsvis mellan 100 000 och 200 000 kilopond. Sputnik II åtföljdes till en början av sin 10 meter långa, cylinderformade hylsa. En motvikt till de ryska satelliternas väldiga massor fick amerikanerna den 19 dec., när en Atlasraket (Bild 4) slungade upp en satellit på 3 900 kg. Den totala vikten vid starten var 110 000 kg, och den maximala dragkraften var c:a 160 000 kilopond. Raketens höjd är 27 meter och största bredden är 3 meter. I satellitens cylinderformade hölje sitter bl. a. ett kommunikationssystem, som tar emot signaler från markstationer, och som sedan på anrop sänder tillbaka signalerna till jorden. Här öppnas perspektivet mot kosmiska relästationer, som t. ex. överför televisionsprogram till alla punkter på jordens yta. 120