Bild 4. Servicetornet rullas bort från Atlasraketen. Bild 5. Den svampformade ”Pionjär I” fästes på toppen av tredje raketsteget. De två ”månskotten” För att resa från jorden till månen behövs bl. a. en hastighet, som är något mindre än 11,2 km per sekund (i förhållande till jorden). En konstjord satellit har i sitt kretslopp runt jorden redan en medelhastighet av ungefär 8 km per sekund. Den ökade dragkraft som behövs för den ökade hastigheten är inte något problem vare sig för Sovjet eller USA. Svårigheten består i att sikta rätt. Att placera en satellit i sin omloppsbana är en enorm teknisk uppgift, som bl. a. kräver en mycket stor precision i styrningen och en perfekt samverkan av tusentals delar i ett invecklat maskineri; men att träffa månen på dess snabba flykt genom rymden — eller bara komma i dess grannskap — är många gånger svårare. USA lyckades inte lösa detta problem under år 1958, men man gjorde två vackra försök, som var nära att nå målet, och som hade mycket stor vetenskaplig betydelse. Den 11 oktober sände amerikanska flygvapnet upp Pionjär I. Enligt preliminära uppgifter vägde den 30 meter höga raketen vid starten 50 000 kg och dragkraften var då 70 000 kilopond. 90 procent av vikten låg i första steget, som var en Thor medeldistansraket. Det andra och tredje steget, med dragkrafter på c:a 3 500 och 1 100 kilopond resp., var modifierade modeller av Vanguardraketen. Det fjärde steget, Pionjären, (bild 5) innehöll förutom mätinstrumenten en motor med dragkraften 1 500 kilopond. Dennas uppgift var att på signal från Hawaii bromsa in raketen vid dess fall mot månytan, så att Pionjären, i stället för att krossas, skulle kretsa ett eller flera varv runt månen och sedan i bästa fall återvända mot jorden. Instrumenten mätte bl. a. den kosmiska strålningen, magnetfältet i rymden, temperatur och mikrometeoriter. Dessutom medfördes en televisionsliknande apparat, som i infrarött ljus skulle fotografera månens för oss osynliga baksida. 121