Bild 6. Schematisk skiss över den beräknade och verkliga banan för Pionjär 1. Jorden och månen är tecknade i mycket överdriven skala. I punkten P upphäver jordens och månens gravitation varandra. På cirkeln med PQ som diameter har jordens och månens attraktioner lika stora belopp. Men det verkliga händelseförloppet följde inte de sinnrika och invecklade kalkylerna. Ett par minuter efter starten ”slirade” ett gyroskop, med en kursavvikelse på 3,5 grader som följd. Detta medförde i sin tur att raketens sluthastighet blev ett par procent för låg, och efter en sväng i rymden återvände raketen likt en fallande sten mot jorden. Maximumhöjden var 114 000 km, d. v. s. mindre än en tredjedel av avståndet till månen. (Bild 6.) Vid rymdskjutning får små orsaker stora verkningar: om hastigheten i stället hade varit ett par procent för hög, skulle Pionjären ha passerat månen och troligen infångats av solen, för att sedan förvandlas till en mikroplanet. Ur propagandasynpunkt hade detta varit en vinst. Men ur vetenskaplig synpunkt tillkommer nu alla de upplysningar, som Pionjären kunde lämna på återfärden: de blir ett utmärkt komplement till informationerna under utresan. Den 6 december sköt Wernher von Braun upp Pionjär III, som rönte ungefär samma öde som Pionjär I. Det är troligt, att amerikanerna under den närmaste tiden i större utsträckning än förut måste kontrollera sina kosmiska försök från jorden. Vanguardraketerna med sin helautomatiska styrning och sitt tekniska finsnickeri är nog för tidigt ute, och med sina talrika misslyckanden visar de, att det än så länge behövs en markkontroll, som kanske kan korrigera kursfel, och som i varje fall kan förenkla maskineriet — en kedja är precis så stark som sin svagaste länk. De lyckade USA-försöken har mer eller mindre dirigerats från marken, och raketerna har haft ett kraftigt, relativt enkelt maskineri. Ryssarna torde redan länge ha arbetat efter sådana riktlinjer, och detta är kanske den främsta orsaken till deras försprång. Vetenskapliga resultat Det kommer säkert att dröja flera år, innan resultaten av satellitförsöken under det geofysiska året blivit slutgiltigt bearbetade och publicerade — och samtidigt mer eller mindre föråldrade genom nya rön. Som avslutning skall nämnas några av de hittills offentliggjorda uppgifterna. Jordens tillplattning vid polerna har förut angivits med talet 1/297,0, vilket innebär att jordens polradie är ungefär 21 km kortare än ekvatorradien. På grundval av rapporter från Vanguard I och Explorer I framkommer nu siffrorna 1/298,4, och från Sputnik II 1/298,1 — d. v. s. jorden är något mindre tillplattad än man räknat med. Passageraren i Sputnik II, eskimåhunden Laika, uthärdade väl sin resas strapatser 122