Som de främsta motståndarna till kvinnliga präster framträdde vid kyrkomötet och därefter biskop Bo Giertz i Göteborg och domprost Gustaf Adolf Danell. De ses här tillsammans vid mötet i Uppsala i slutet av november. nen slogs först ut, och huvudvoteringen gav röstsiffrorna 69 för och 29 emot, medan ordf, och en ledamot avstod. Av biskoparna röstade i slutomgången Cullberg, Borgenstierna, Hult-gren, Hylander, Anderberg och Ljungberg för, medan Sven Danell, Lundström, Malmeström, Nygren och Giertz röstade emot. Många av huvudtalarna manade i debatten till enighet och ömsesidig förståelse så långt möjligt. Några fall av utträde ur kyrkan på grund av beslutet avhördes icke heller. En egendomlig tendens framträdde emellertid i diskussionen efter kyrkomötet: medan man efter 1957 års beslut bland de då besegrade ja-sägarna ansåg sig ha full rätt att debattera och arbeta vidare på sin linje, ville man från samma håll nu göra gällande, att nej-sägarna finge åtnöjas med beslutet och att all debatt vore avslutad. Så lätt kunde den teologiska och väckelsekristna linjen dock icke avfärdas. Efter ett elakartat intermezzo, då Stjärnholms stiftsgård frick indragna anslag (bl. a. från kyrkofullmäktige i Åker) emedan en hög-kyrklig konferens skulle ha hållits där 3—5 november, samlades ett väldigt möte i Uppsala den 25 november för att kon- solidera motståndsrörelsen, som nu antog namnet ”Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen” och valde biskop Giertz till ordf. Diskussionen efteråt blev över-ranskande frän. I ett ”öppet brev” från biskop Borgenstierna till biskop Giertz och domprost Danell, ledarna av kyrklig samling, som publicerades i Svenska Dagbladet den 29 november hette det t. ex.: ”Jag är inte säker på att jag och vi andra är önskvärda i herrarnas rörelse. Varför? Därför att er organisation i strid med Guds ord tycks föregripa Guds utslags-rätt om vårt lärande och bekännande — de som i en kontroversiell fråga tycker lika som ni, är folk som verkligen gör allvar av Bibel och bekännelse, men de andra -----? Jag kan inte med detta riktnings- och sektväsende i kyrkan . . . Låt oss lägga bort den estradbetonade bekännarivern och det självpåtagna martyriet.” 147