ternationella handeln, som underbyggdes genom nya kreditutfästelser och teknisk hjälp. Totalt sett torde östblockets andel av världshandeln under 1958 ha närmat sig 10 procent. Mot slutet av året framlade Sovjet en sjuårsplan för åren 1959—65, i vilken förutsågs en 80-procentig ökning av industriproduktionen. De underutvecklade länderna sökte efter förmåga fullfölja sina olika utvecklingsprogram. Den mindre efterfrågan på deras export, råvaror och jordbruksprodukter, försvårade emellertid deras ställning. En betydande hjälp fick de emellertid genom bidrag i form av krediter och andra utbetalningar från Förenta staterna, Västtyskland, Storbritannien, Sovjet och olika internationella organisationer. De underutvecklade ländernas import hölls också relativt väl uppe. Allvarliga valutasvårigheter uppstod emellertid i flera latinamerikanska stater, i Indien, Turkiet och Egypten, vilket senare land emellertid under året fick löften om stora krediter från Västtyskland och Sovjet. Jordbruksproduktionen i Kina ökade enligt uppgifter i Pravda med över 100 procent och industriproduktionen med 60 procent. Den japanska industriproduktionen gick å andra sidan tillbaka något för första gången efter kriget. Också Australien och Nya Zeeland hade det besvärligt till följd av sämre avsättningsförhållanden för ull, kött och mejeriprodukter. Konjunkturavmattningen ledde under året till en stabilisering av partiprAerna i industriländerna. Däremot fortsatte konsumentpriserna i allmänhet att stiga; bakgrunden härtill var både tröghetsfaktorer och en över lag hävdad efterfrågan på varor och tjänster från den köpande allmänheten. De internationella råvarupriserna företedde en närmast oenhetlig utveckling. Efter en totalt sett något fallande tendens under förra delen av året ägde en förbättring rum på ett flertal områden under hösten. Moody’s amerikanska Franske finansministern Antoine Pinay. råvaruprisindex låg i genomsnitt 4 procent lägre än 1957. Ser man till olika varor registrerades inte oväsentliga uppgångar för metallerna (bl. a. koppar), kopra och kakao. Å andra sidan föll priserna på kaffe, ull, bomull och kol. Fluktuationerna i fraktsatserna blev efter föregående års starka fall relativt små. De internationella trampfrakterna kom emellertid att i genomsnitt ligga 20 procent under 1957 års nivå. Frihandelsdebacle Den genom Romfördraget den 25 mars 1957 tillkomna Europeiska ekonomiska unionen (CEE) mellan de sex kontinentalländerna Benelux, Frankrike, Italien och Västtyskland liksom de Sex’ samarbetsorgan på atomområdet, Euratom, trädde i kraft vid årsskiftet 1957/58. Samarbetet befästes under året genom att olika organ för sexstatsunionen och Euratom, började sin verksamhet. I november förklarade de Gaulle, att Frankrike stod fast vid sitt beslut att från den 1 januari 1959 påbörja avvecklingen av handelshindren enligt Romfördraget. Sexstatssamarbetet kom därmed att framstå som definitivt. Förhandlingarna om att skapa ett frihandelsområde i anslutning till sexstatsunionen fördes under året inom ramen för en s. k. ministerkommitté inom OEEC, efter sin brittiske ordförande även kallad Maudling-kommittén. Främst sökte man lösa de frågor, som sammanhänger med att i ett frihandelsområde de olika länderna utåt bibehåller sina individuella tulltariffer såsom kontroll av varornas ursprung, faran för snedvridning av produktion och handel m. m. Vid diskussioner under höstens lopp visade det sig emellertid, att några påtagliga resultat inte kunde uppnås. Sedan de Sex för att undvika en alltför påtaglig diskriminering inom OEEC-området erbjudit sig att utsträcka sin första inbördes tullsänkning per den 1 januari 1959 om 10 procent, till att omfatta även ”tredje länder”, ajournerades förhandlingarna inom Maudlingkommittén på obestämd tid. Den förhalningspolitik, 156