som förts från fransk sida med mer eller mindre motvilligt stöd från de övriga i sex_ statsgruppen under nära två års överläggningar inom OEEC, syntes därmed ha nått sitt syfte: att få avvisat det brittiska frihandelsprojektet till förmån för förhandlingar från nya utgångspunkter. Överläggningarna rörande den nordiska marknaden för Norge, Danmark, Finland och Sverige kom att uppskjutas på grund av det oklara läget för frihandelsförhandlingarna. En tilläggsrapport till 1957 års rapport om nordisk tullunion, i vilken ingick förslag om utbyggnad av unionen från 80 procent av varuområdet till att omfatta hela den nordiska samhandeln med undantag för jordbruksprodukter, framlades emellertid vid Nordiska rådets möte i november i Oslo. Vid mötet enades man om att föra upp förhandlingarna på regeringsplanet men att i övrigt invänta resultatet av OEEC-diskussionerna. I anslutning till de västeuropeiska ländernas konvertibilitetsbeslut ersattes Europeiska betalningsunionen (EPU) från årsskiftet 1958/59 med Europeiska betal-ningsöverenskommelsen (EMA). Förändringen innebar bl. a. att den automatiska kreditgivningen inom EPU upphörde. Medlemmarna i EMA skulle dock efter prövning i varje särskilt fall kunna erhålla krediter från Europeiska fonden. Arbetet inom de internationella organen i övrigt karakteriserades av ökat intresse för ekonomiskt och tekniskt bistånd till de underutvecklade länderna. FN antog en stadga för en ny fond om högst 100 miljoner dollar för bistånd till de underutvecklade länderna. Vid Internationella valutafondens och Världsbankens gemensamma årsmöte i New Delhi i oktober framlades förslag om ökning av de båda institutionernas kapital med 50 resp. 100 procent genom höjning av medlems-kvoterna. Dessa höjningar var av intresse för såväl industriländerna som de underutvecklade länderna. Några ledande länder Medan det officiella FÖRENTA STATERNA vid årsskiftet 1957/58 intog en påtagligt optimistisk hållning i fråga om konjunkturen, vittnade osäkerheten på New York-börsen om att man var mera betänksam i affärskretsar. I mars satte emellertid en definitiv uppgång in i de amerikanska aktiekurserna, vilken också visade sig förebåda en konjunkturförbättring något senare. Den amerikanska kursutvecklingen var för övrigt stigande under större delen av året med en genomsnittlig kursvinst från bottenläget i januari om ca 35 procent enligt Dow Jones’ industriaktieindex, som mot slutet av året slog nytt historiskt rekord med indexsiffran 573. Den totala amerikanska produktionen av varor och tjänster, den s. k. bruttonationalprodukten, blev för 1958 omkring 2 volymprocent lägre än för 1957. Värdet räknat på årsbasis steg från bottenläget under första kvartalet 1958 om 425 miljarder dollar till uppskattningsvis 450 miljarder dollar för fjärde kvartalet. Industriproduktionen började från april månad att gå uppåt igen efter det häftiga fall, som inletts under sommaren 1957. Särskilt i början var ökningen snabb, medan den saktade av något mot slutet av året. Totalt togs ca % av den tidigare nedgången från 1957 års toppnivå tillbaka. Stålindustriens kapacitetsutnyttjande, som under våren var nere i 50 procent, hade i december stigit till 75 procent. Den amerikanska recessionen 1957/58 anses framför allt ha varit orsakad av minskade investeringar i anläggningar och maskiner och en ihållande lageravveckling. Från regeringens sida sökte man främst möta avmattningen genom ökade federala utgifter, lättnader på kreditområdet och stöd åt bostads- och vägbyggande. Om det inflytande budgetpolitiken kan ha utövat vittnar underskottet på den löpande budgeten för 1958/59, som i slutet av 1958 beräknades till 13 miljarder 157