dollar jämfört med 3 miljarder föregående budgetår. Vidare var bostadsbyggandet påfallande livligt och antalet färdigställda bostadsenheter blev omkring 10 procent större än 1957. Nedgången inom investeringssektorn förbyttes först efter hand i en långsamt stigande tendens, samtidigt som lageravvecklingen upphörde. Det viktigaste stödet för den amerikanska konjunkturen torde emellertid den privata konsumtionen ha utgjort. Trots osäkerheten inför framtiden visade det amerikanska folket samma frejdiga köplust som tidigare. Inköpen av ovaraktiga konsumtionsvaror fortsatte sålunda i god takt med inkomstökningarna. Däremot minskade man köpen av bilar, hushållsapparater och andra varaktiga konsumtionsföremål. I viss utsträckning uppvägdes emellertid detta av större förvärv av båtar, sommarvillor och swimming pools, som enligt amerikanska sociologer mer och mer börjar betraktas som tecken på social standard i Förenta staterna. Att konsumtionen kunde hållas uppe berodde även på ökade inkomstöverföringar — s. k. inbyggda konjunkturstabilisatorer — i form av arbetslöshetsunderstöd, pensions-utbetalningar m. m. Den amerikanska utrikeshandeln gick något tillbaka jämfört med 1957. Exporten exkl. militära hjälpleveranser sjönk med ca 3 miljarder till uppskattningsvis 18 miljarder. Importen synes däremot ha bibehållits på i det närmaste oförändrad nivå (14 miljarder dollar räknat cif.). Exportminskningen ledde som nämnts till ett betydande valutautflöde. Med konjunkturnedgången följde växande arbetslöshet, som nådde en topp i juni med 5,5 miljoner anmälda arbetslösa. Därefter gick arbetslöshetssiffran ganska snabbt tillbaka för att i december ligga vid 4,1 miljoner. Utmärkande för arbetsmarknaden var vidare en övergång från industriyrken till serviceyrken. Som man redan tidigare kunnat iakttaga vid konjunkturavmattningar steg produktiviteten kraftigt (uppskattningsvis 5—7 procent). Levnadskostnaderna och timförtjänsterna inom industrien steg med ca 2 procent. Den amerikanska recessionen påverkade efter hand STORBRITANNIENS näringsliv, som dock redan tidigare präglats av stagnationstendenser. Den brittiska regeringen svarade med upprepade räntesänkningar från 7 till 4 procent, borttagande av omsättningsskatter och utvidgade möjligheter för avbetalningshandeln. I övrigt förblev den emellertid ganska stram mot avmattningstendenserna. Trots en god konsumtionsutveckling gick den totala produktionen något tillbaka. Arbetslösheten steg under vintern till 0,7 miljon eller 3 procent. Till en stor del berodde försämringen i fråga om produktion och sysselsättning på minskad exportkvantitet, men även på bortfall av privata investeringar och lageravveckling. Gynnsammare ”terms of trade” och större förtroende för pundet bidrog till en rekordartad förbättring av betalningsbalansen, som vid årets slut visade ett överskott om 300 miljoner pund. Trots återbetalningar på bl. a. amerikanska lån steg den egentliga valutareserven med 285 miljoner pund till ett nytt efterkrigsrekord om 1 096 miljoner pund. Förbättringen möjliggjorde som nämnts genomförandet i slutet av året av dollarkonvertibilitet för utländska pundinnehav som uppkommit genom löpande betalningar. De produktionsökande krafterna i VÄSTTYSKLAND visade sig under året vara starkare än de retarderande. I värde steg den tyska nationalprodukten med 6 procent, medan den volymmässiga ökningen kan uppskattas till 3 procent. Särskilt byggnadsverksamheten och en del konsumtionsvaruindustrier expanderade; å andra sidan måste kol- och stålindustrien vidta kännbara produktionsinskränkningar. Orderingången på export minskade något efter hand, men exporten nådde trots 158