FLN ställde sig avvisande mot de Gaulle. Över huvud taget kvarstod det algeriska problemet i hela sin vidd. Franska extremister i Alger ville fortsätta ”13 maj-revolutionen” och motsatte sig politiska reformer till förmån för befolknings-majoriteten. I oktober lämnade militärerna på order av de Gaulle välfärdsutskotten, och civila ytterlighetsmän misslyckades med en politiskt betonad storstrejk. Generalen fick dock ej helt bukt med dessa element, ehuru han vid årets slut reorganiserade ledningen i Alger. Salan hem-kallades och blev det franska försvarets generalinspektör. Han hade sedan juni haft en dubbelroll som överbefälhavare och högste förvaltningschef i Algeriet, men i december uppdelades dessa uppgifter. På överbefälsposten i Alger inträdde flyggeneralen M. Challe, medan ledningen av den civila förvaltningen anförtroddes åt ämbetsmannen P. Delouvrier. FLN-regeringen erbjöds av de Gaulle att sända representanter med fri lejd till Paris för att förhandla — dock endast om hedersamt vapenstillestånd. Detta uppfattade rebellerna som ett krav på kapitulation utan villkor och vägrade. De fordrade, att eventuella förhandlingar även skulle avgöra Algeriets framtida status, men de Gaulle ville ej diskutera politiska frågor med FLN utan önskade ta upp dessa problem med folkvalda representanter för moderata nationalistkretsar. Hans förhoppningar i det avseendet gäckades, när Algeriet på hösten deltog i valen till den nya franska nationalförsamlingen. Förändringarna i Frankrikes styrelseskick blev vittgående. I maj hade de Gaulle förklarat, att han önskade skapa en stark, stabil regeringsmakt — utan att sätta parlamentarismen ur spel. Den nya författningen skulle bevara de republikanska institutionerna, dock med klar åtskillnad mellan den lagstiftande och den verkställande makten. Det hela blev ett mellanting mellan den amerikanska presidentmakten och republikanskt styrelseskick enligt europeiskt parlamentariskt mönster. Den femte republikens president fick emellertid en dold maktreserv; författningen försågs med undantagsbestämmelser, som ger statschefen rätt att i exceptionella krislägen temporärt överta hela makten. Vid folkomröstningen den 28 september antogs författningen med drygt 79 procents majoritet (85 procent av de röstberättigade deltog). Även i Algeriet blev omröstningen en stor seger för de Gaulle och den nya grundlagen. Hårdtrimmade franska fallskärrnsjägare hälsar överbefälhavaren i Algeriet general R. Salan vid högkvarteret. Det franska koloniala imperiet ville de Gaulle omvandla till ett samvälde. I samband med folkomröstningen fick kolonierna välja mellan att behålla sin status, att omformas till autonoma sam-väldesrepubliker eller att göra sig helt oberoende av Frankrike. Endast Guinea klippte av de politiska banden och utropades till självständig republik, vilket bl. a. också betydde att Frankrike löstes från finansiella förpliktelser gentemot detta land. Fem kolonier i olika världsdelar begärde ej någon förändring, men tolv kolonier i Afrika valde samväldeslinjen, nämligen Madagaskar, Senegal, Tchad, Elfenbenskusten, Franska Sudan, Ubangi-Chari (numera Centralafrika), Maure-tanien, Dahomey, Gabon, Niger, övre Volta (numera Voltarepubliken) och Kongo. Det rådde länge ovisshet om det valsystem, som skulle tillämpas vid de allmänna valen på hösten. En falang inom regeringen och i synnerhet gaullisterna kring Soustelle önskade listval, men de Gaulle genomdrev beslut om majoritetsval i enmanskretsar (dock ej i Algeriet, som fick listval). Det kontinentala Frankrike skulle få 465 representanter i nationalförsamlingen, ett hundratal färre än tidigare. Algeriet tilldelades 67 platser (varav två tredjedelar åt muhammedaner) och Sahara 4. Valen i Frankrike hölls i två omgångar, den 23 och den 30 november. Kandidater hade uppställts av 18 partier och grupper, som dock ej framlagt några preciserade program. Nästan alla — utom kommunisterna — föregav sig ha de Gaulles välsignelse. Särskilt ett nytt parti, Unionen för den nya republiken (UNR), som organiserats av Soustelle efter folkomröstningen, gjorde anspråk på att företräda generalen men hade ej fått dennes uttryckliga bemyndigande. 337