UTRIKESPOLITISK ÖVERSIKT Av redaktör SVEN BERGER Från nyåret 1958 pågick flera månader en notväxling mellan västmakterna och Sovjetunionen om en konferens på högsta nivå. Ett sådant ”toppmöte” hade föreslagits av Moskva i december 1957, medan NATO-makterna utformade planer på att stärka sitt gemensamma försvar med kärn- och robotvapen. Västmakterna godtog principiellt tanken på en toppkonferens men krävde, att den skulle förberedas genom diplomatöverläggningar och ett utrikesministermöte. Vad sakfrågorna beträffade begärde de åter att det tyska problemet skulle tagas upp, likaså de östeuropeiska staternas ställning. Detta motsatte sig sovjetledningen. Den var främst intresserad av att försvåra NATO-alliansens omrustning med robotålderns vapen och sökte på alla sätt påverka en ängslig opinion i den västliga världen. Östblocket ökade sin propaganda för de tidigare framförda förslagen om en kärnvapenfri zon i Mellaneuropa, omfattande Väst- och Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien (Rapackiplanen). Även västmakterna hade ibland övervägt tanken på neutraliserade eller demilitariserade zoner i Europa men misstänkte att ryssarna främst ville utnyttja Rapackiplanen till att undergräva atlantpaktsförsvaret. Med lillasyster i ett knyte på ryggen betraktar en ung kinesisk flicka ruinerna av sitt bombade hem på ön Quemoy nära Kinas fastland. 339