I början av våren tillkännagav Sovjetunionen, som just hade avslutat en stor serie kärnvapenprov, att den beslutat upphöra med alla sådana prov på villkor att USA och Storbritannien gjorde detsamma. Amerikanerna och britterna ansåg sig dock ej kunna inställa nya kärnvapenförsök, som just skulle börja. På sommaren hölls i Genève en expertkonferens väst—öst, som fastslog de tekniska möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av ett eventuellt internationellt förbud mot kärnvapenprov. Därefter erbjöd sig USA och Storbritannien att upphöra med sina försök under ett år räknat från 31 oktober, förutsatt att Sovjetunionen ville förhandla om en internationell överenskommelse. Sådana förhandlingar kom också till stånd i Genève på hösten, men ryssarna hade då börjat nya prov och Genevèkonferensen stötte på hinder, så snart frågan om ett kontrollsystem togs upp på allvar. Den föreslagna toppkonferensens procedur diskuterades ett par vårmånader i Moskva av Gromyko och västmakternas ambassadörer men utan resultat. Hela problemet aktualiserades från ny utgångspunkt under en hotfull kris i Mellersta östern på sommaren, och mot årets slut gjorde ryssarna en ny framstöt för stor-maktsförhandlingar, sedan de ställt Tysklandsfrågan i förgrunden genom att själva åter framkalla en farlig Berlinkonflikt. Även i Fjärran östern var läget kritiskt under senare delen av 1958. Mellersta östern i gungning I februari 1958 bildade Egypten och Syrien en union, Förenade arabrepubliken. Chef för den nya staten blev den egyptiske presidenten Nasser, som länge välvt planer på ett storarabiskt välde. I mars anslöt sig kungariket Jemen till unionen, dock med bibehållen egen regim. Från syrisk sida hade unionen önskats särskilt av det panarabiska Baathpartiet, som hade blivit oroat av kommunisternas uppsving i Syrien 1957. Nu lades en hämsko på denna femte kolonn, även om den ännu inte blev efterhållen lika strängt som kommunisterna i Egypten, vilka haft ringa glädje av Nassers opportunistiska vänskap med Moskva. Kort efter Förenade arabrepublikens tillkomst ingick Irak och Jordanien ett löst fogat statsförbund, Arabfederationen, med irakiske kungen Feisai som överhuvud. Saudi-Arabien avböjde att ansluta sig och intog denna försiktiga ställning inte minst av den orsaken att kung Saud, beskylld för att ha anstiftat en mordkomplott mot Nasser, kommit på spänd fot med Kairo. Något senare utlöstes i Riad en palatsrevolution, som även hade interna orsaker. Kung Saud nödgades överlåta en stor del av sina befogenheter till sin något yngre bror, kronprins Feisai. I maj utbröt en allvarlig konflikt i Libanon, där en delvis Nasser-vänlig opposition gjorde uppror mot den försiktigt västorienterade presidenten Chamoun. Presidenten anklagade inför FN Förenade arabrepubliken för inblandning via Syrien. Libanesiska armén fick i hast en del vapen från USA, och amerikanska flottan företog en demonstration i östra Medelhavet. I juni sände FN en internationell observatörgrupp till Libanon. Denna ansåg sig inte kunna finna bevis för någon omfattande infiltration från Syrien. Medan strider fortsatte i Libanon ägde en blodig statskupp rum i Irak den 14 juli. Kung Feisai och hans familj mördades, likaså premierminister Nuri es-Said. Irak utropades till republik av en ny regering under ledning av kuppgeneralen Karim el Kassem, som förklarade federationen med Jordanien upplöst. Som medlem av Bagdadpakten hade Irak varit indirekt anknutet till västalliansen. Omvälvningen blev därför en svår chock för USA och Storbritannien, som dessutom befarade ett hot mot sina oljeintressen. Bägge makterna beslöt göra omedelbara militära ingripanden i den formen att amerikanska marintrupper landsteg i Libanon, medan brittiska fallskärmsjägare släpptes ned i Jordanien. Sovjetunionen, som syntes tro att Irak var interventionens egentliga mål, riktade våldsamma anklagelser mot USA och Storbritannien och hotade gripa till vapen. På västmaktssidan ökades den militära beredskapen, och USA förstärkte sina trupper i Libanon via en luftbro. Likväl begränsade de två västmakterna interventionen till Libanon och Jordanien och erkände efter ett par veckor Iraks nya regering, som lovade respektera de utländska oljebolagen. På det internationella politiska planet pågick dock sammandrabbningar in i andra hälften av augusti. Sovjetunionen använde i FN vetovapnet mot ett amerikanskt förslag om en internationell styrka till Libanon, likaså mot en japansk kom-promissplan om förstärkning av FN:s observatörgrupp. Den yrvakna svenska regeringen begärde först att observatörerna skulle avbryta verksamheten men gjorde sedan en helomvändning. Ryske regeringschefen Krusjtjev var på sitt sätt ännu mera ombytlig. Han föreslog till att börja med en omedelbar toppkonferens. Västmakterna ville 340