artilleribombardemang mot de nationalistockuperade öarna Stora och Lilla Quemoy nära Kinas fastland. Detta föranledde USA att förstärka sin 7:e flotta, som inledde manövrar i farvattnen kring Formosa. USA-kongressen hade under krisen 1955 bemyndigat president Eisenhower att vid behov militärt skydda Formosa jämte Pescadorerna. Quemoy och Matsu — en annan omstridd kustö — hade inte uttryckligen nämnts, men kongressen hade överlåtit åt presidenten att avgöra vilka ”nära berörda positioner” i området som USA eventuellt skulle behöva försvara enligt sin allians med Chiang Kai-sheks regim på Formosa. När kustöarna nu kom i eldlinjen hade deras garnisoner kraftigt förstärkts — enbart på Quemoy fanns det 90 000 soldater. Den amerikanska ståndpunkten preciserades alltjämt inte exakt, men president Eisenhower förklarade, att kustöarna hade fått ökad anknytning till Formosa och dess försvar. Detta kunde tolkas så att USA ”i händelse det blev nödvändigt” skulle hjälpa nationalisterna att hålla öarna. I ett vidare perspektiv framträdde åter hela Formosafrågan. Granatregnet mot Quemoy verkade som en blockad, men nationalisternas förrådsfartyg kunde bryta denna under eskort av amerikanska krigsfartyg, som gick innanför en av Peking ny-proklamerad 12-milsgräns men undvek att operera inom kustartilleriets räckvidd. Redan i slutet av juni hade Peking begärt att de amerikansk-kinesiska ambassadörförhandlingar som fördes i Genève 1955—1957 skulle återupptagas. Eisenhower hade inte ansett en sådan förnyad kontakt brådskande, men i september började en serie möten mellan de två makternas sändebud i Warszawa. USA antydde möjligheter till politiska lösningar på villkor att eld upphör blåstes i Formosasundet. Peking återkom med vittgående krav gentemot nationalisterna och fick ryskt propagandastöd. I oktober besökte amerikanske utrikesministern Dulles Chiang Kai-shek på Formosa, varvid Chiang förmåddes förklara, att han ej skulle företaga militära aktioner mot fastlandet. For-mosaregimen kunde ej militärt mäta sig med kommuniststaten men hade aldrig upphört att tala om en kommande återerövring av fastlandet. Om Peking för sin del hade hoppats att kunna ”skjuta sig in i FN”, så slog den beräkningen fel. Generalförsamlingen bordläde även 1958 frågan om folkrepublikens övertagande av Kinas plats i säkerhetsrådet. I oktober drev ovädret förbi i Formosasundet. Man kunde misstänka, att kommunisterna med sin militära aktivitet även hade sökt avleda uppmärksamheten från inre svårigheter, och den tolkningen syntes få sin bekräftelse vid årets slut. Pekingregimen beslöt då att tills vidare modifiera och begränsa ett nytt program bestående i upprättandet av tusentals jättelika s. k. folkkommuner, där familjelivet praktiskt taget skulle upplösas. Redan förut hade industrialiseringen och jordbrukets kollektivisering lagt enorma bördor på bönderna, och nu hade påfrestningarna och missnöjet blivit av sådan art att regimen själv nödgades slå till bromsen. Ungefär samtidigt blev det nödvändigt att ytterligare minska de redan förut knappa livsmedelsransonerna. Mot bakgrunden av dessa händelser väckte det sensation, då Peking i december meddelade, att Mao Tse-tung skulle avgå som folkrepublikens president i början av 1959. Han skulle likväl förbli partiledare, och det kommande skiftets egentliga innebörd var oklar. Som den mest sannolike presidentkandidaten nämndes marskalk Chu Teh, kommunisternas mest berömde härförare. Berlinkrisen Under senhösten aktualiserades det tyska problemet åter på ett oväntat sätt av Sovjetunionen. Det hela började med att Nikita Krusjtjev den 10 november i ett tal i Moskva sade, att fyrmaktsockupationen av Berlin borde upphöra. Ryssarna ville överlämna sina befogenheter i Östberlin till Östtysklands regering, och de tre övriga besättningsmakterna uppmanades att draga sig tillbaka från Västberlin. De ledande NATO-makterna förklarade genast, att de inte kunde finna sig i en ensidig rysk förändring av Berlins status. Efter nära tre veckors nervkrig kom nästa ryska utspel i form av digra noter och memoranda. Moskva föreslog, att Västberlin skulle bli en demilitariserad ”fri stad” och Östberlin direkt införlivas med den tyska kommunistiska staten. Berlin skulle sålunda tills vidare förbli delat, 342