Triangelproblem på Cypern På Cypern försökte den nye guvernören sir Hugh Foot, som i slutet av 1957 hade efterträtt fältmarskalken Harding, tillämpa en försoningspolitik. Läget var under första halvåret 1958 ganska lugnt, men på försommaren skärptes häftigt den konflikt om öns status, som då hade pågått över tre år. Foot hade gjort trevare i hopp om att kunna övertala den grekisk-cypriotiske ledaren ärkebiskop Makarios till en kompromiss. Detta hade fått till följd att den turkiska minoritetens kamporganisation TMT hade gått till aktion med samma terrormetoder som den grekiska EOKA. Turkarna krävde delning av ön — ”Taksim!” — och detta fältrop skallade nu nästan lika högt som grekernas ”Enosis!” (union med Grekland). Guvernören nödgades drastiskt skärpa säkerhetsåtgärderna, och från Storbritannien kom stora förstärkningar ur den strategiska reserven, vilka även innebar en beredskapsökning med anledning av den förvärrade krisen i Mellersta östern. Samtidigt kom ett nytt brittiskt politiskt initiativ, premierminister Macmillans i juni framlagda s. k. kompanjonskapsplan. Denna gick ut på att Cypern under sju år skulle förvaltas gemensamt av Storbritannien, Grekland och Turkiet. Ön skulle få åtskilda grekiska och turkiska folkrepresentationer, och i ett exekutivt råd med guvernören i spetsen skulle Greklands och Turkiets regeringar tillsätta vardera en representant. Grekland och Makarios, som fruktade att den provisoriska nya ordningen skulle leda till öns delning, sade nej. Turkiet däremot lovade samverka. Sjuårsplanen trädde åtminstone formellt i kraft den 1 oktober. På hösten sökte NATO:s generalsekreterare P.-H. Spaak förgäves få till stånd en rundabordskonferens. Dödläget bestod trots att grekerna nu förklarade sig kunna uppge unionen på villkor att Cypern efter en övergångsperiod konstituerades som en självständig, av FN garanterad stat. En FN-debatt om Cypernfrågan slutade med att generalförsamlingen i december uttalade sin ”förvissning” att parterna skulle göra nya försök att själva bilägga konflikten, och trots alla svårigheter började Grekland och Turkiet ta närmare kontakt med varandra. Ryske regeringschefen Bulganin vid Genèvekon-ferensen 1955. 1 mars 1958 blev han avpolletterad, och Krusjtjev övertog hans post. Krusjtjev och sjuårsplanen Nikita Krusjtjev fortsatte att konsolidera sin ställning, sedan han 1957 hade trängt undan sina farligaste medtävlare. I mars 1958 hade han nått så långt att han vågade framträda i Stalins gamla dubbelroll. Regeringschefen Nikolaj Bulganin avsattes, och Krusjtjev övertog dennes post — kombinerad med partiledarskapet. Nu fanns det inte mycket kvar av den i Kreml efter Stalins död 1953 införda provisoriska maktfördelningen. Krusjtjev fortsatte också att öka sin makt och prestige genom ekonomisk ”nyordning”. Nya jordbruksreformer inleddes, och maskin- och traktorstationernas (MTS) materiel överläts till kolchoserna. Framförallt lanserades en 7-årsplan, som under perioden 1959—-1965 avsågs öka den tunga industriens produktion med 80 procent. ”Produk-tionsoffensiven” försvårades av arbetskraftsbrist och kanske ännu mer av otillräcklig tillgång på investeringskapital, men regimen lovade att inom 10—15 år överträffa ”de kapitalistiska länderna”. 344